Resebrev nr 97 den 14 februari 2012 från Aghios Nikolaos

Resebrev nr 97 den 14 februari 2012 från Aghios Nikolaos

Hej på alla Hjärtans Dag!

Reser man inte själv kan man följa med på någon annans resa genom att ta del av berättelser och foton från när och fjärran. Den senaste tiden har vi varit på seglats på de franska kanalerna från Nordsjön till Medelhavet, vi har besökt Sicilien och Malta och vi har varit så långt söderut som till South Georgia Island som ligger på 54:e breddgraden syd. Där bor bland annat den stora kungspingvinen Det har varit mycket intressanta föredrag som hållits av seglare på marinan och många kom för att lyssna och ställa frågor förstås.

 Vi kan också tillägga att vi varit på kort besök i Skottland och firat Burns Night Supper. Det skedde på en tillställnig på marinas Yachtklubb den 25 januari. Skottarna och engelsmännen arrangerade en trevlig kväll för att fira skottlands nationalskald Robert Burns. Han föddes för 253 år sedan och är oerhört populär i vissa kretsar. Tusentals människor firar honom just denna dag, var än de befinner sig och gratulationskort skickas runt till vänner och bekanta. Vi fick lyssna på och sjunga med i ett antal sånger, skotska folkdanser förevisades och sen fick vi smaka på olika typiska maträtter från Skottland. Det var Haggis, Neeps och Tatties följd av en skål med Stovies. Smakfullt, även om det inte såg så aptitligt ut, och då syftar vi på Haggis som liknade en stor uppblåst skinnbulle stoppad med grovmalda delar av djurkroppen som man vanligtvis inte äter. Mellan de olika rätterna fick vi höra historier och skrönor och skotska poem deklamerades. Var man inte skotte, förstod man inte ett vitten, men det var såklart på sin plats att applådera framträdandet. Det är så härligt att träffa engagerade och duktiga människor.

Det var som sagt några trevliga kvällar vi tillbringat tillsammans med andra seglare. Vi har också varit på en konsert och lyssnat på grekisk musik. Det är alltid roligt när man får nys om något evenemang, men man måste själv vara aktiv eftersom information om sådana saker bara annonseras på grekiska. Inte ens turistinformationen ger ut någon information på engelska under lågsäsong.

De mörka kvällarna ombord har vi också ägnat åt en packe CD-skivor med olika filmer, vi har läst massor av böcker och kassen med korsord och Sudoku är tom.

Men vi ägnar också tid åt förberedelser på vår kommande hemfärd genom Europas floder och kanalsystem. Vi hade turen att träffa Gunilla och Toivo på svenska båten Kvasthilda då vi var i Turkiet. De gjorde färden genom Donau och Rhen förra säsongen och vi har fått ta del av deras erfarenheter. Vi träffade dem i Karlsborg i december och fick låna med oss en trave med kartor och böcker med seglingsbeskrivningar (kassen vägde 9 kilo!) Oerhört värdefullt med så färsk information. Det har tagit sin tid att gå igenom materialet men nu känner vi oss ganska förberedda. Lasse har också sysselsatt sig med att ta fram Google Earths kartor, markera och skriva av ett stort antal som berör färdvägen. Det blev totalt 415 stycken. Vi kan nu få upp kartorna direkt på vårt digitala sjökort som heter Open CPN. Det finns såklart inga sjömarkeringar på Google Earth men till det har vi komplement i böckerna.

Det krävs ett speciellt kanalintyg för att köra på kanalerna. Normalt sett går man på en kurs och blir undervisad och får avlägga ett prov för intyget. I vårt fall kunde vi ordna detta på distans. Det är viktigt att ha gjort kursen eftersom det finns en del regler och sjömärken som är specifika just för kanalfärder. Man ska ha sitt intyg och sin kursbok ombord. Vi kommer säkert ha sidan, med de för oss nya markeringarna, uppslagen när vi tuffar framåt i kanalsystemet.

För en vecka sedan fick vi en stor transport från Sverige, som bland annat innehöll nya segel till båten. De är sydda av UK Syversen och både storsegel och genua är i ett material som heter Hydra-Net Radial. I frakten fanns även ett RCB system från Seldén och som ska vara till masten. Dessa skenor kom i delar och det var lite spännande att se om de kunde monteras utan att vi behövde ta av masten (i så fall hade vi väntat med att montera de nya skenorna och i stället använt oss av de gamla travarna.) Vi lossade kragen runt mastfoten, där masten går ner genom däcket, och stack sedan ner skenan en bit i salongen. Därefter trädde vi skenorna upp genom segelintaget, som vi demonterat, och fäste provisoriskt upp med långa skruvar. När det blev lugnt väder och dags för monteringen, hissades Lasse upp i toppen och började monteringen den vägen. Sedan var det enkelt att trä in de nya kullagrade travarna Förhoppningsvis ska det underlätta att hissa storseglet och helt klart ska det också rutscha ner ganska snabbt. Det ska bli spännande att pröva det nya systemet.

Spännande var det också att efter lång väntan äntligen få regnfritt och lugnt väder för att hissa upp de nya seglen. Det såg riktigt fint ut och bryggrannarna kikade intresserat och lite avundsjukt! Håkan och Gerd på Gim fick också hit nya segel med samma transport.

I frakten fanns också en ny varmvattenberedare, den gamla var 10 år så det var väl inget att säga om den saken. Vi valde en modell som var platt och rymmer 16 liter, den gamla var rund och var på 20 liter. Hux flux fick vi lite extra utrymme i sittbrunnsfacket!

 

Ja, vi prickar av lite saker på ”göra-listan” och där strök vi också genomgång av utombordaren som vi lät ett proffs kika på. Vi lärde oss att man ska tömma ur bensinen helt då motorn inte används. I annat fall avdunstar bensinen och oljan stannar kvar och täpper till förgasaren. Så enkelt då man hör det! Nu hoppas vi på en mer lättstartad motor.

Det vi jobbar med för närvarande är ett detektivarbete som går ut på att försöka se varifrån luften läcker ur dingen. Vi trodde att det var ventilerna så de har vi bytt ut, men det finns tydligen en öppning som döljer sig för våra ögon. Hittar vi det inte själva så kanske vi lämnar in den för genomgång till samma person som hjälpte oss med utombordaren.

Ja, sen är det bara lite småsaker kvar innan vi ska vara klara med förberedelser. Vi beräknar att resa från Kreta i månadsskiftet mars/april. Fram till dess hoppas vi att vädret stabiliserar sig så att vi kommer iväg ut på lite fler promenader eller kanske gör en biltur någon dag.

Ha det så fint på Alla Hjärtans Dag!
Lisbeth och Lasse

Det är härligt när det nu börjar blomma

Resebrev nr 96 den 16 januari 2012 från Aghios Nikolaos

Resebrev nr 96 den 16 januari 2012 från Aghios Nikolaos

Nytt år och nya förväntningar, visst är det härligt!

Och härligt är det att fortfarande vara lediga och kunna ägna våra dagar åt trevliga saker. Att göra utflykter till exempel. Så på Lisbeths första riktiga formella lediga dag, hon har ju haft en lång invänjningsperiod, var det dags att hyra bil och ge oss iväg till Heraklion. Vi har varit där som hastigast vid några tillfällen, men nu var det två saker vi ville titta på. Dels Palatset i Knossos och dels på Heraklions Arkeologiska museum.

Vi ville börja med Palatset i Knossos, men vid entrén satt ett anslag, att det var stängt på grund av strejk. Vi bannade oss för att inte ha kollat upp detta innan resan. Men vi fick kontakt med en trevlig man som arbetade där och som förklarade anledningen till strejken. Det är nämligen så att personalen inte får betalt då de arbetar på helger. De var däremot på plats för att inte bli uppsagda, men stängde platsen för besökare. Han var uppriktigt ledsen att det drabbade turisterna och också för att de egentligen verkligen behöver alla turistinkomster de kan få. Turistinkomsterna lär ha sjunkit med 40 % under det senaste året. Och det slår ju hårt på alla, eftersom turismen är Greklands störta inkomstkälla och att de allra flesta familjer har någon som arbetar inom det. Han berättade också att renoveringen av Arkeologiska museet, som skulle varit klar år 2010, hade avstannat och det just nu bara var några enstaka rum som var öppna för allmänheten. Han avrådde oss från ett besök eftersom det inte var värt pengarna. Det var ju en tråkig upplysning, eftersom vi vet att museet inrymmer en fantastiskt fin samling av föremål från den minoiska tiden, alltså för mer än 3000 år sedan. Vi hade velat titta på originalen av Ormgudinnan, Tjurhuvudet som är ett dryckeskärl, Bläckfiskvasen och alla vackra Fresker. Här i Aghios Nikolaos finns nämligen en mycket duktig konstnär som kopierar de gamla sakerna på ett fantastiskt fint sätt. Vi har varit i hans verkstad, tillika butik, och studerat hur han arbetar med detta pilliga konsthantverk. Sakerna ser verkligen mycket naturtroget gamla ut. Men än så länge får vi nöja oss med att ha sett kopiorna, för renoveringen av museet lär ju inte bli klart under den tid vi är kvar här på Kreta.

Däremot öppnades Palatset i Knossos på måndagen och då var vi naturligtvis på plats. Ett strålande vackert väder, knappt några andra besökare än vi, så ni kan förstå att bara de detaljerna var njutbara. Vi har ju känt en viss mättnad av att titta på ”gamla stenhögar” som vi skämtsamt säger, men vi ville ändå ge Knossos en chans eftersom det är Kretas största sevärdhet . Det första palatset byggdes ungefär 2 000 år f. Kr men det förstördes av en jordbävning. De restaurerade ruinerna som man ser idag, är efter det andra bygget som skedde ungefär år 1 700 f.Kr. Så gammalt är det onekligen.

En museichef i England, sir Arthur Evens, köpte hela området i början av 1900-talet och finansierade utgrävningarna med egna pengar. Först kritiserades Evens av andra forskare för att hans dokumentation och renoveringar innehållit för många gissningar. De flesta kretensare accepterar numera palatsets historia och tror att Knossos verkligen är platsen för kampen mellan Theseus och tjuren Minotaurus, som gjordes upp i labyrinten som finns under kung Minos palats. Minotaurus var till hälften man och till hälften tjur, föddes av kung Minos hustru och dräptes av Theseus. Det är alltid roligt att läsa på lite historia om platserna och de gamla föremålen och bilderna som vi kikar på.

Palatset var stort och i flera våningar och man tror att det har varit mer än tusen små rum och en områdesyta på 20 000 kvadratmeter. Byggnadsmässigt var det ganska komplicerat med ljusschakt som släppte in ljus till bottenvåningarna, totalt fyra våningar, pyloner och trädörrar, och ett sinnrikt vattenledningssystem med rinnande kanaler och avloppssystem. Drottningrummet var utrustat med ett fint keramikbadkar. Och en spolbar toalett!

Tvåmetershöga, dekorerade keramikurnor användes för att lagra säd, olja, vin eller vatten. De var otroligt vackra. De renoverade freskerna på väggarna var intressanta då man sett så många avbildningar på foton, i böcker och på andra ställen. Nu fick vi se dem i naturlig storlek och i sin rätta miljö. En av de vackraste freskerna var delfinfresken som prydde drottningens rum. Den berömda tjurhopparfresken var också fin. Tjuren symboliserar kraft och virilitet, och på borggården brukade unga män utöva en akrobatisk sport som gick ut på att fånga tjurens horn och sedan göra balanskonster på ryggen.

Vi rekommenderar ett besök på Knossos, intressant, informativt och välunderhållet.

Eftersom vi fick en dag ”över” gjorde vi en bilutflykt in i landet och körde på olika småvägar. Kreta är verkligen bedårande vackert även så här års. I horisonten kunde vi se bergstoppen Ida som nästan är 2 500m hög. Den var helt täckt av snö. De kringelkrokiga vägarna var nästa helt bilfria och de små byarna vi körde igenom såg nästan helt öde ut. Vi hade emellertid tur och stannade till vid ett ställe nära vägen där olivskörden pågick för fullt. Några män hade fullt upp med att dra ner oliverna med en sorts elektrisk kratta med roterande pinnar. Tidigare i Portugal, har vi bara sett att de använt störar och slagit mot grenarna. Denna metod kanske skonar träden bättre. Under träden låg stora nät där oliverna damp ner. Sen samlades näten in, oliverna sållades för att få bort blad och kvistar, och sedan packades oliverna i säckar för att köras till en olivkvarn. Dit tog vi oss inte, men vi vet att man där pressar oliverna och kvalitetsbestämmer sorten. Oliver konserveras också och av krossade oliver tillverkar man tvål och lampolja och av kärnorna gör man faktiskt gödningsmedel. Det visste vi inte!

Skördetiden har varit igång några månader och går förmodligen mot sitt slut nu. Det är en stor industri och man tror faktiskt att Kreta var den första platsen där man började med planterade oliver. Enligt den grekiska mytologin sägs det, att första olivträdet har planterats av krigsgudinnan Athene i Atens Akropolis. Olivkvisten har blivit en grekisk fredssymbol.

En annan symbol som vi ofta träffar på längs vägarna är de små minneskyrkorna. De sätts upp vid platser där någon omkommit. Vissa av kyrkorna är dekorerade med blommor och tända ljus och inne i, kan det stå ett fotografi av den omkomne och kanske en flaska med något drickbart och ett glas. Det är tänkt att man kan stanna till, ta sig en skål och på så sätt utföra en hedrande handlig.

 

En annan sak som vi noterat då vi kört runt på ön är att många byggnadsprojekt, hus och vägar framförallt, ser ut att ha övergetts utan att ha blivit klara. Vi ser att detta skett för många år sedan. Och det är väl ett tecken på att landets ekonomi inte hastigt har gått i stäv. Vi har ju också sett att en hel del strejker har avlöst varandra, så visst påverkar det sysselsättningen och folket. Men man kan inte som vanlig turist märka av någon sämre standard än vad vi har hemma. Folk är fint klädda, kör fina bilar, allt finns att köpa i affärer. Barnen ser glada ut. Kanske är det fler arbetslösa unga män som sitter på kaféer och dricker kaffe under dagtid!

Vinterstängt har det varit sedan november månad här på Kreta så det var inte tal om att hitta något litet pittoreskt lunchställe uppe i bergen. Nej, det fick bli storstaden igen men det blev gott ändå. Vi bodde på ett fint och centralt beläget hotell så det gick utmärkt att parkera bilen och strosa runt för att se oss omkring. Heraklion blev huvudstad 1971, tidigare var det Chania. Den gamla delen av stan är ruffig och en av de mest nerklottrade platser vi sett, trånga gränder och mörkt. Men det kändes trots det inte osäkert att gå där kvällstid. Att kika närmre på hamnområdet var förstås självklart, dit dras vi alltid av någon underlig anledning? Men de flesta aktiviteterna fanns förstås i centrala delen vid Lejontorget. Där fanns ett stort utbud av restauranger, affärer och kulturella byggnader. Mycket är gammalt förstås, men då jordbävningar har härjat flera gånger, finns det också nyare områden. Runt stadskärnan löper ett stort och gammalt befästningsverk med höga murar. På vissa delar kan man promenera för att få en fin utsikt.

På kvällen åt vi en utsökt god middag på en italiensk krog. Ni förstår att vi passar på att njuta av livets goda!

På trettondag jul var det en ceremoni här nere i hamnen i Aghios Nikolaos. Det var en kyrklig föreställning, men också folklig, så till vida att väldigt många människor mött upp kring hamnbassängen trots att vädret var uselt. Vi har inte riktigt hittat information om vad ceremonin betyder, men praktiskt så gick det till på följande sätt. Stadens långskäggiga präster mässade en stund och plockade sedan fram ett antal små träkors som de kysste. Sedan slängdes ett träkors i vattnet. Då stod redan badbyxförsedda unga män beredda i fiskebåtar, för att snabbt dyka på huvudet för att få tag på trofén. Detta upprepades tre gånger och de snabbaste männen fick träda fram på ett dekorerat podie och ta emot gratulationer, och kanske också välsignelse, av prästerna. Säkerhetsbåtar med dykare var på plats, polisen, blåsorkestern, ballongförsäljaren och dragvagnen med spunnet socker. Medan vi väntade på att ceremonin skulle börja, var det ett antal ungdomar som visade sina segelkunskaper i hamnbassängen med laserbåtar och optimister. Det var roligt att titta på. Ungdomarna är mycket aktiva, har sina båtar i vår marina och är ute på träning/tävling varje helg.

Som sagt, vi förstod inte innebörden av ceremonin, men vi hade fått en anledning att ge oss ut på en promenad. Vi tog vägen via bageriet, köpte oss en god bulle, och kilade tillbaka hem till värmen i båten.

Ja, det har varit kallt och ruggigt väder den senaste perioden efter jul. Det har regnat och blåst mer än vi förväntat oss, och då är det föregående vinter i Turkiet som vi jämför med. Det är visserligen ungefär 12 till 15 grader på dagarna men nattetid kan det krypa ner till 7-10 grader och då blir det kyligt i båten. Vi har en bilvärmare som står på och den håller värmen bra. Den väsnas en del, så på natten stänger vi av den för att kunna sova. Men det är inget ideal att bo på en liten båt i fuktigt väder. Kylan tränger igenom skrovsidorna och det blir kondens som vi måste hålla efter. Vi ser fram emot att det ska bli stabilare och torrare väder. Och det blir det snart, såklart!

Hej och tack för denna gång, vi hörs!

Lisbeth och Lasse

Julhälsning från Kreta 2011

Julhälsning från Kreta 2011

Hej igen!

Vi vaknade tidigt på morgonen och trodde att vi hade glömt att släcka ljuset. Kvällen innan blev sen efter en hel dags förflyttning från Göteborg till Aghios Nikolaos. Vi stuvade bara in vårt bagage och sedan promenerade vi till en lokal där svenska vänner från båten Lady Annila visade bilder och gjorde reklam för nordiska segelvatten. Nyfikna svenskar, britter och tyskar hade mött upp för en trevlig kväll med vackra bilder och bra information. Så i mörkret tassade vi sedan ner i båten, drog täcket över huvudet och slocknade på en sekund.

Det var inte lampan vi hade glömt att släcka. Det var solen! Och himlen var klarblå utan ett enda litet moln! Och termometern visade på 20 grader! Vilken känsla det var att vakna den morgonen. Efter tre veckor hemma i Göteborg med uruselt väder, var detta en kontrast som hette duga. Tänk att ljus och värme kan vara så gott, vi fick oss en tankeställare om vårt beslut att segla hem nästa år, är det rätta?

Men det finns förstås annat ljus och värme som inte är att förringa. Att träffa våra kära barn, barnbarn, syskon och vänner är alltid obetalbart och vi är jätteglada för att alla är så hjälpsamma och rara mot oss då vi dimper ner för några veckors umgänge.             Intensivt men fantastiskt roligt har det varit.

Marinalivet här på Kreta har flutit på som vanligt säger de som mött oss. Många har rest hem för att fira jul och nyår, en del har kommit hit ner för att göra detsamma, och sen är det ett antal besättningar som rest hem för att återkomma senare under våren då seglingssäsongen startar igen.

 Det rustas och fejas för jul även här. Båtarna dekoreras med ljusslingor, tomtar och glitter och på anslagstavlan kan man skriva upp sig för att delta i olika julsammankomster. Vi själva ska delta i ett knytkalas på svenska båten Vicki och då blir vi åtta personer som ska sätta tänderna i allt det goda som hör julen till. I vårt bagage fanns en färdiggrillad julskinka, så det blir vårt bidrag till festen.

Detta blir årets sista resebrev och vi har inte så mycket mer att säga än att vi önskar er alla en riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR!

Vi hörs förstås igen!

Hälsningar från Lisbeth och Lasse

 

Resebrev nr 94 den 15 november 2011 från Aghios Nikolaos

Resebrev nr 94 den 15 november 2011 från Aghios Nikolaos

Hej, här kommer lite nytt från Kreta

Idag är det kallt utanför knuten. Då känns det extra skönt att vi monterat uterummet på Hildas sittbrunn som stoppar vindar och eventuellt regn. För nu har temperaturen sjunkit till bara 14 grader och det är lågt i jämförelse med den senaste tidens värmebölja. När värmen sjunker ytterligare sätter vi på extra elelement som värmer upp i vår lilla kajuta. Alternativt kan vi passa på att baka något gott i ugnen, det ger också bra värme. Vi vet inte riktigt hur vintern kommer att bli här på Kreta men förhoppningsvis kommer det att vara ganska likt klimatet som var förra vintern i Turkiet. Och det kunde vi definitivt inte klaga över.

Vi har nu varit på Kreta i lite mer än en och en halv månad och det är bara att konstatera att tiden går lika fort här som någon annanstans. Marinan här i Aghios Nikolaus fungerar ganska tillfredställande. Det största problemet är att det är många fler övervintrande båtar än tidigare år och data/internetsystemet är inte utbyggt för det. Då vi anlände hit lovades det åtgärder men det har till dags dato inte uppfyllts. Därför är vi såklart besvikna, eftersom vi numera vant oss vid att göra allt arbete, skriva, ringa, lyssna på radion, se korta TV-inslag ombord på båten. Det känns lite mossigt att springa ut på stan och göra allt detta. Ja, tänk vad tekniken har utvecklats sen vi startade vår resa. Det finns förvisso andra alternativ som vi i så fall får nyinskaffa, vi har inte bestämt oss ännu för vad det i så fall kan bli.

På tal om tekniken så vill vi passa på och tala om att vår sailmailadress SFC6821@sailmail.com är frånkopplad då vi ligger i marinan. Den ska vi koppla på igen då vi börjar segla till våren.

Hamnen här har plats för ungefär 200 båtar och vi uppskattar att det bor folk i båtarna till och från under vintern i kanske 100 av dem. Totalt är det 6 svenska båtar och två finska med svensktalande par. De flesta andra är engelsmän. Många besättningar har bott i marinan i flera år och organiserat upp saker och ting kring marinan. Det finns aktiviteter att sysselsätt sig med varje dag för den som vill och informationstavlan på toaletten berättar om vad som är på gång. Idag kom också en datafil med allt noterat och som utarbetats av någon duktig person . Nu kan vi bli påminda om när någon aktivitet går av stapeln – om vi kommer in på nätet vill säga!!

Marinan ligger hyfsat skyddad och även om det iar in ibland, så hoppas vi att eventuella oväder inte ska nå in här. De flesta har ordentliga förtöjningsfjädrar som gnisslar och gnäller i bryggorna.

Själva stan är ganska liten, gissningsvis bor det 12-13000 invånare här. Husen ligger på kullar runtom en liten insjö och vi kan nog tillstå att det är ganska pittoreskt. Men det är inte de vita husen med blå dekorationer som vi sett som så typiskt grekiskt. Nej, Kretas bebyggelse liknar mer den turkiska arkitekturen. Förutom stadskärnan med butiker och restauranger så finns det museer, teater och bio, stränder och promenadstråk, så nog ska vi kunna fylla vår tid här med intressanta upplevelser.

Hela ön Kreta finns ju dessutom och vi har under den här tiden gjort en del utflykter med bil på ön. För det första så fick vi besök de två första veckorna i oktober av våra goda norska vänner, Hildegunn och Unni, som hade bokat hotell i närheten. Tiden var inte så bra vald eftersom de hamnade mitt i en av greklands strejkperioder. Dels blev flygresan försenad, bagaget ännu mer försenat och sedan var utflykter inställda och likaså attraktioner. Vädret blev också uruselt. Som tur var, är de båda vännerna utrustade med ett väldans gott humör, så det var inga svårigheter att hitta på andra trevliga saker istället. Tack Hildegunn och Unni för att ni ville komma och hälsa på oss!

Vid ett senare tillfälle hyrde vi bil och körde till Chania och Almerida som ligger på norra kusten. Där hade ett annat vänpar, Ingrid och Holger, hyrt in sig för två veckors semester. Tillsammans med dem gjorde vi utflykter till både södra och västra delarna av Kreta och fick se en massa fina saker. Vi blev hänförda över de vackra utsikterna i de höga bergen och överraskades av att ön är så grön. Naturligtvis gör de tusentals vintergröna olivlundarna sitt till. Vingårdarnas höstfärger hade börjat skifta. Att resa i bergen under våren då alla nya blommor slår ut, måste vara helt otroligt vackert. Vi hoppas att vi får tillfälle att göra det nästa år.

Ett bestående minne av bilturen är också de små byarna med de trånga gränderna som vi körde igenom. Där stod tiden verkligen stilla och i varje by satt de gamla grekiska gubbarna utanför kaféet och smuttade på något gott och tvättkläderna på strecken fladdrade sig torra i vinden. Änkorna som alltid är klädda i svart, satt utanför dörröppningarna med något handarbete. Ni kan väl se bilden?

De höga bergstopparna på över 2000 meter, har över en meter snö under vintern och det finns ställen att åka skidor på. Nu såg vi massor av örnar och gamar som cirklade runt bergen. Det gällde också att vara uppmärksam då vi körde på de bra, men mycket slingriga vägarna, så att vi hann bromsa in för mängder av getter som gärna håller till längs vägkanterna. Getterna hålls både för mjölkens och för köttets skull.

Det är populärt att göra vandringar i de djupa bergsravinerna på ön, och vi hade önskat att vi hunnit med det. Den mest kända och populära ravinen är Samaria, dit tusentals vandrare beger sig varje dag. Tyvärr är det ganska väderkänsligt och vid regnperioder är det inte tillåtet att gå där eftersom vattnet forsar igenom. Vandringsleden stängs därför den 1 november.

 Kreta kallas också för den stora ön och ligger bara 20 mil från Afrikas kust och har ett kort avstånd till Mellanöstern. På grund av sitt strategiska läge, har ön alltid haft ett stort handelsutbyte och har samlat på sig rika kulturella skatter. Dessa bevarade ting kan man kika på i museer runt om på Kreta och också på grekiska fastlandet. Kretas natur med raviner och grottor har också bidragit till många mytologiska berättelser om grekiska gudars födelse. Man skriver om Kreta, som man också skriver om andra platser, att det är Europas vagga. Ja, vem vet, kanske kan det vara så? De allra tidigaste tecknen man funnit på mänskligt liv här, är daterat från sjätte årtusendet före Kristus. Det lär vara grottfolk som tog sig hit från Mindre Asien. Fler invandrare avlöste varandra . Mykener, dorer, atenare, makedonier, romare, bysantiner, araber, venetianer och osmaner. Ja, alla ville bo här på denna behagliga plats. Idag är det stor skillnad på landsbygden, bergen och städerna. Den stora inkomsten från turismen är förstås behövlig samtidigt som massturismen fördärvar det genuina. Men såklart att den vackra ön och det fantastiska klimatet, alltid kommer att locka besökare

Mycket har stängts den 1 november då turistsäsongen definitivt är över. Stolar och bord staplas undan, jalusier dras för fönster och dörrar. Många serveringar, souveniraffärer och utflyktsarrangemang är stängda.  Det verkar även som om vissa av de vanliga affärerna inte längre öppnar på eftermiddagarna efter siestan, som är mellan tre och sex. Om man till äventyrs tar sig en promenad då, är stan helt öde.

Vi kommer också att stänga till om vår lilla båt och packa lätt för en kortare tur hem till Sverige. Vi reser i slutet av nästa vecka. Det ska bli så härligt att träffa våra barn, barnbarn och vänner.

Kära hälsningar från Lisbeth och Lasse

Resebrev nr 93 den 22 september 2011 från Elounda

Resebrev nr 93 den 22 september 2011 från Elounda på Kreta

Hej go vänner!

Återigen en liten stund framför datorn för att delge er lite av våra upplevelser sen sist. Ja, då var vi redo att lämna Naxos, ett ställe som vi bara har goda erfarenheter ifrån. Nåja, kanske inte alla tillfällen i marinan där så många båtar hade svårigheter att lägga till vid bryggorna. Det var stressigt på eftermiddagarna då nya båtar kom in. Dels var det ganska trångt och oftast en sidström och sedan så var det många besättningar som var ovana i sina alldeles för stora hyrbåtar. Vi hade ju fått oss en törn i vindrodret under tiden vi var hemma, men upptäckte senare att vi också fått en mantågsstötta knäckt på babords sida. Så glada vi blev då Lasses bror Håkan hade en extra i reserv i sin båt.

Paros

Efter veckan i marinan ville vi ha lite svalka och bad, så vi seglade den lilla sträckan över till den norra delen av viken på Paros, Naosa, där vi varit några gånger tidigare. Och det är fantastiskt att kunna slänga sig ner i det klara och varma vattnet närhelst det blir för varmt. Lyx! Nästan omgående kastade vi oss över de nya böcker vi hade tagit med oss hemifrån och hade goda dagar med bara lite avbrott av de vattenskidåkare som i vårt tycke skjutsades alldeles för nära de båtar som var ankrade i viken. Vid några tillfällen var vi oroliga för att de skulle kollidera med oss.

Ios

Därefter ställde vi kosan söderut mot ön Ios och ankrade i den södra viken som var bred och lättillgänglig. Vi hade väl tänkt oss ett besök i land, men då vinden dånade in ett antal dagar i sträck, så det var ingen tanke på att lämna båten stick i stäv. Även om ankaret satt som berget så vet man aldrig. Det visste i alla fall inte en annan besättning, då de som vi legat ett antal dagar och sedan begav sig in till land i dingen. Efter några timmar tyckte vi plötsligt att båten flyttade sig. Jojomensan. Först en liten bit, men sedan tycktes det som att ankaret fick ett nytt fäste. Men helt klart släppte ankaret igen och båten började driva utåt. Först ganska sakta, men väl ut på djupare vatten så gick det fort. Båtar i närheten försökta påkalla uppmärksamhet, men det var ju inte enkelt att ta sig dit i den hårda blåsten. Själva hade vi vår dinge stuvad på däck. Vi blåste emellertid i vårt signalhorn inåt land och då kom paret i sin dinge farande. Oturligt nog var deras utombordare inte helt att lita på så de fick ett antal stopp under vägen ut, innan de så småningom hann ifatt sin båt och ta över kommandot. Vi häpnade över var att båten drev så snabbt och som tur var det öppet hav ett antal mil utåt.

Det var en bra ankring där trots allt, men sedan fick vi ombord en fluginvasion vi aldrig skådat. Först trodde vi att det berodde på att några fiskebåtar hade ankrat i närheten och styrde och ställde med sina garn, men även då de lämnat viken för att ge sig ut på nytt fiskafänge, så stannade flugorna kvar hos oss. Ja, vi räknade dem inte förstås men vi smällde ihjäl hundratals, vi sprejade med insektsmedel och vi tände myggspiraler och vi undersökte noga så att vi inte själva hade något fluggott som låg och skräpade. Det var verkligen det stora flugkriget som utbröt och det var riktigt, rikligt äckligt. Vid matlagningstid var vi tvungna att stänga alla luckor, göra en massiv insats med smäckarna, för att först därefter ta sig an uppgiften med matlagning. De stannade i två dagar, det kom alltså nya hela tiden, men sedan försvann de lika snabbt som de dök upp. Ett märkligt fenomen!

Santorini

Då den starka vinden lagt sig drog vi vidare söderut till Santorini. Och vindarna i Medelhavet fortsätter att övertyga oss om att antingen blåser det skjortan eller så blåser det ingenting. Så det blev motorgång större delen av sträckan ner till Santorini, ungefär 25 NM till den norra spetsen. Vi hade hört så många lyriska berättelser om öns skönhet och första intrycket då vi kom seglandes norrifrån in mot krateröns mitt, blev vi sannerligen inte besvikna. Mycket tjusigt att se de enormt höga vulkanbergen sträcka sig i höjden och sedan de små vita byarna som klängde sig fast på klippkanterna höst upp. På håll såg det nästan ut som om det hade snöat.

Santorini är som sagt en vulkanö där det bott folk sen 3000 år f. Kr. Vulkanen hade ett stort utbrott 1450 f. Kr, och då fick ön den karakteristiska formen som en halvmåne. Vid det utbrottet spred sig en tsunami ända ner till Kreta och ödelade delar av den ön. Smådelar av vulkanen, andra öar utanför själva huvudön, är fortfarande aktiva, och turbåtar går bland annat över till Nea Kamenia för att låta folk studera en riktig vulkanö med svart taggig lava på nära håll.

 Den vackra ön har i alla tider dragit till sig massinvasion av turister och de får valuta för pengarna för det är väldigt vackert. Att som vi först se ön vid havsnivå och sedan köra bil uppe på den höga ön var fascinerande och det var kanske först då som känslan för hur högt det var och hur det hade dånat, skakat och dundrat på den tiden det begav sig. Jordbävningar har också skakat om ön, den senaste år 1956, då huvudstaden Fira skadades svårt. Nedanför Fira låg det flera stora cruisingbåtar, och då passagerarna sattes i land kunde de antingen åka en linbana upp till staden på höjden, eller så kunde de sätta sig på åsneryggen för att spara fötterna i långa slingrande trappan med 580 steg uppför. Även om restauranger och souveniraffärer tog upp den mesta platsen vid kanterna på kratern, eller calderan som det kallas, så fanns det massor av fina platser med utsikter och platser att slå sig ner på för att bara njuta. Men visst, den dagen då det anlöpte elva cruisingbåtar och mellan 25 till 30 tusen besökare sattes iland för att strosa omkring i de smala gränderna, så blev det förvisso ganska trångt!

Under de 4 dagar vi var där hyrde vi bil en dag och såg oss omkring. Och visst hittade vi småbyarna med dess gemyt, vi var på besök i ett antal olika gallerier och vi gillade ön, faktiskt en av de finaste grekiska öarna vi varit på hittills. Den charmigaste byn var den nordligaste Oia, tyckte vi. De smala och slingrande gatorna var kullerstensbelagda och husen väl underhållna. Blomster och vackert pynt prydde husens utsidor. Här fanns otaliga motiv för ett konstnärsöga vilket också visades i många konstbutiker och gallerier.

Man hann gott och väl att se sig runt på en dag med bil. Busstrafiken var också frekvent, men det verkade som det mest populära var att hyra en 4-hjuls motorcykel med plats för två personer. Den uthyrningsverksamheten måste vara oerhört lukrativt för det var fler sådana på vägarna än bilar! Santorini odlar vin på sluttningarna och de många destillerierna lockade med guidade turer och provsmakning. Även om ön mest var på höjden fanns det ändå en remsa med lågland på östra kusten där flygplatsen var belägen.

Båten låg under tiden i marinan i södra delen av ön. Den var välskyddad och djupet räckte för oss även om vi var tveksamma till de beskrivningar som fanns i pilotboken. Man har ett djup på 2,5 meter i rännan in. Nya arbeten har påbörjats för att bygga ut marinan för att få plats med fler båtar och man ska också muddra till ett större djup. Nu var den ganska full med utflyktsbåtar och fiskebåtar så det var lite pusslande för hamnkaptenen att bereda plats för nyanlända tillfälliga båtar. Detta är nämligen den enda marinan på ön och de andra alternativen är att försöka hitta en boj någonstans. Havsdjupet runt ön är för stort för att man ska hitta en vettig ankringsplats. Marinan var helt OK, det fanns ström och vatten och vi betalade 10EU per natt. Det var fint att sitta på restaurangen ovanför marinan på kvällen och se alla turbåtarna komma in i solnedgången och lägga till vid sina platser. Ska man som turist besöka Santorini är det ett måste att ta sig ut på havet med en båt för att se ön ”nerifrån”.

På mornarna väcktes vi tidigt av gevärsskott och då vi undrade vad det var för jakt som pågick, fick vi veta att det var duvskytte. Vid den här tiden på året passerar flockvis med duvor över ön och då passar jägarna på att skaffa extra mat på bordet. Det är ett utbrett skytte, nästan alla hushåll har ett gevär hemma.

Elounda

Sen infann sig rätt känsla att segla vidare söderut ner till Kreta.  Eftersom det är en sträcka på ungefär 60NM, och vi ville komma fram i dagsljus, bestämde vi oss för att göra en nattsegling. Det var för lite vind för att seglen skulle föra oss framåt så vi fick stötta med motorn. Några timmar före målgång i Elounda fick vi dock lite mera vind. Fullmånen lät oss ta del av sitt starka ljus och inte många andra båtar korsade vår kurs så vi hade egentligen inget att klaga på. En natts segling går fort och det enda som fick oss att lystra till, var fnysningar från delfiner i närheten. Men det var för mörkt för att kunna se dem, men deras närvaro var påtaglig.

Elounda ligger bara 10Nm norr om Aghios Nikolaos. I viken utanför byn Elounda låg GIM sedan en månad tillbaka. Roligt att ses igen! Och jättebra för oss att få direkt information om var det bästa stället för att lämna dingen finns, var vi hämtar vatten, var den bästa mataffären, slaktaren och så förstås var bageriet finns.

Den grunda ankarviken är ganska stor och vattnet är klart och fint. Från byn går det massor av turbåtar ut till den gamla spetälskekolonin Spinalonga. Det är en ö dit sjuka förvisades i början av 1900-talet och fram till 1957, då medicin kunde erbjudas i stället för isolering. Därefter avfolkades ön men på sistone har det varit många besökare där. Det har skrivits mycket om de boendes historia och den mest kända boken hemma är väl ”Längtans ö” av en engelsk författare som vi inte just nu minns namnet på. Det har också gjorts en film av den bokens manus. Vissa delar av filmen har spelats in här i byn Elounda och vi gick på promenad dit för att se resterna av de förstärkta gipsdekorerade ytterväggarna som filmfolket byggt upp . Vi undrar förstås hur man kan lämna kvar det så efter inspelningen och hur kommer det att se ut vid nästa regnsäsong? I alla fall är det en jättestor turistgrej att resa med turbåt ut till ön och gå i de gamla gränderna. Vi tänker också göra ett besök där, men kör nog dit med dingen en tidig morgon i lugn och ro innan det kommer för mycket folk och innan värmen frestar på. För varmt är det faktiskt fortfarande. Det är omkring 30 grader på dagen, men några grader kallare på natten som tur är. Fortfarande måste vi hålla oss i skuggan större delen av dagen, så besöken i land får göras tidig morgon eller framåt kvällningen. Men vi ska definitivt inte klaga eftersom vattnet finns alldeles inpå oss och det svalkar gott att ta sig en liten simtur runt om. I det grunda vattnet finns det mest småfisk men också en och annan sköldpadda. Det glädjer vi oss åt.

Vi glädjer oss också att vi snart ska få besök av våra norska vänner Hildegunn och Unni. De flyger hit för semester och ska bo på hotell i närheten av marinan Aghios Nikolaos, där vi har bokat en plats från den första oktober.

Ja, detta vad allt för denna gång. Vi hörs!

Kramar från Lisbeth och Lasse

Resebrev nr 92 den 30 augusti 2011 från Naxos

Resebrev nr 92 den 30 augusti 2011 från Naxos

Det blåser i Naxos!

Och det har blåst rejält sen vi kom tillbaka hit i onsdags efter att ha varit på semester hemma i Sverige att antal veckor. Det var jättefina veckor med tid för umgänge med både barn och barnbarn, systrar och många goda vänner. Ett stort TACK allihop för att ni alltid arrangerar så trevligt när vi ses!

Hilda har legat i stadshamnen under tiden och haft tillsyn av hamnkaptenen. Utsidan på båten var som förväntat mycket smutsig men för övrigt var det mesta Ok. Någon hade backat in i vindrodret, men inte värre skadat än att Lasse redan reparerat skadan. Det kändes gott att vara tillbaka och ta sig an de vardagliga sysslorna ombord och det tar några dagar att vänja sig vid rörelser och ljud. Turistsäsongen är fortfarande i full gång, men i jämförelse med då vi reste hem och vi trodde att hela Skandinavien var här, är det tydligen grekerna själva som semestrar nu.

Innan vi reste hem gjorde vi några veckors segling i Kykladerna. Vi besökte Paros, Mykonos och den heliga ön Delos.

På Paros, som är den tredje största ön i Kykladerna, firade vi midsommar tillsammans med Håkan och Gerd på Gim, som också låg ankrade i den välskyddande viken i norr och som heter Naosa. Det blev förstås så svenskt som det ska vara eftersom godbitarna sparas till sådana tillfällen. Och snapsvisorna klingade glatt över nejden.

På Paros var det jättefint att vandra. Det fanns iordninggjorda leder som var lätta att följa och det var fint att se att det fortfarande var grönt och blomstrande i den lågväxande vegetationen. Det doftade starkt av timjan och vi köpte senare en burk med timjanshonung som smakade delikat.

Men på grund av värmen var det bara tänkbart att vandra strax innan kvällningen. Vid ett sådant tillfälle råkade vi komma till en amfibieteater där något skulle ske. Vad, hade vi ingen aning om, men det var värt att stanna för att se efter. Vi fick vänta någon timma men sedan började föreställningen som visade sig vara avslutning och diplomering i en balettskola. Det var dansare från ungefär 5 års ålder upp till kanske 20 år, som utförde sina piruetter och andra färdigheter. Nåväl, det var modern dans också och mycket charmerande. Men kvällen led, mörkret blev kompakt och magarna som inte fått någon middag före promenaden knorrade. När vi till slut smög iväg i mörkret innan föreställningen var slut, och helt blinda av det starka scenljuset, förvillade vi oss från stigen och fick formligen kravla oss tillbaka ner till viken och bryggan där vår dinge låg förtöjd. Det var en bra utflykt och en kväll att minnas!

En dag körde vi Paros runt på hyrd vespa och stannade lite extra dels i hamnstaden Paroikia, som nu är huvudstad, och sedan i öns högst belägna stad som heter Léfkes. Där uppe var det en tjusig utsikt och ett lugn som vi gillade. Husen med de krinkelkrokiga små gatorna var välskötta och pyntade med vackra blomster. Vi måste tillstå att grekerna är särdeles duktiga på att dekorera på ett artistiskt sätt. Att alla husen är vitmålade framhäver förstås de färgstarka blommorna och blåmålade fönsterkarmar, dörrar och balkonger.

Vi stannade i ankarviken på Paros längre än vi beräknat och det berodde på att de nordliga vindarna blåste ihärdigt. Vi fick känna på meltemi som vindarna kallas här i Medelhavet, och som det varnas för i alla seglingsbeskrivningar. Vårt ankare satt gott fast och med vårt orange ankarsegel uppsatt, låg vi faktiskt mycket bra och stilla trots vindens ihärdighet. På två dagar lämnade vi inte båten och det enda trista var att två av vindgeneratorns blad gick sönder då de slog emot solpaneler.

Runt Paros såg vi få privata småbåtar. Charterbåtar verkade vara det vanligaste och resten var enormt stora lyxbåtar med grekisk flagga. Som regel med ett stort antal besättningsmän som uppassning till några få passagerare. Mitt i greklands ekonomiska kris kändes det helt fel att se en så överdriven överdådighet och då talar om båtar i mångmiljonklassen.

Mykonos har rykte om sig att vara den mest pråliga ön av alla. Vad som menas med det vet vi inte men den har alltid lockar massor av turister och nattlivet är hektiskt. Går man en sväng i den trånga stan kan man hitta i stort sett allt i märkeskläder och tjusiga souvenirer. Stan är nästan byggd som en labyrint av smågator och anledningen till att man byggde så var dels att skydda sig mot vindar, men också göra det svårt för piratattacker. På den tiden! Det var lätt att gå vilse i stan om man inte tänkte sig för.

Att vi låg i Mykonos hamn berodde på att vi därifrån kunde ta en färja ut till den heliga ön Delos som är en obebodd ö och som anses vara en av Greklands viktigaste arkeologiska platser. Man tror att samhället föddes för över 1000 år sedan och då var det en blomstrande handelshamn. Nu är det ett friluftsmuseum och som i sin reklam talar om fantastiska skatter, mosaiker, lejonterrass och teater. Men ack så besvikna vi blev över besöket. Här var det mesta raserat och inte underhållet. Ogräs växte överallt och skyltar med text över vad föremålen föreställde var sönderbrända av sol och knappt läsbart. Ändå strömmar det in båtlaster med turister dagligen och man betalar faktiskt inträde också. Nej det var definitivt en riktig turistfälla och vi rekommenderar inte någon att göra sig besvär med att ta sig dit.

Efter besöket i Mykonos skildes vi från Håkan och Gerd som begav sig västerut. Vi själva återvände för ett par lata dagar i ankarviken i Paros innan vi tog oss tillbaka till Naxos för att förbereda båten för att ligga bra till i hamnen och oss själva för att resa hem till Sverige.

Ja, då var ju cirkeln sluten och alla som undrar( läs Ingmar på Stressless) vad vi haft för oss sen sist har just fått veta.

Och under tiden som brevet författats har det varit strömavbrott i hamnen, vi upptäckte också att våra batterier blev överhettade, Lasse sprang på stan och kollade priser på nya batterier, beställde nya som levererades i dag på morgonen och är just nu i full färd att montera dem på plats.

 Och kan ni tänka er, under tiden har den grymt starka vinden stillnat och det är helt bleke på havet. En fröjd för ögonen men kanske lite för dåligt för att fylla seglen med vind. Efter lunch ska vi bestämma hur vi gör!

Många varma hälsningar från Lisbeth och Lasse

PS Våra vänner Ingmar och Gun-Britt på Stressless har nu fullbordat sitt varv runt jorden och har knutit fast i bryggan i Husqvarna. Vi lyfter på hatten och gratulerar till en oerhört stor prestation DS

Resebrev nr 91 den 16 juni 2011 från Naxos

Resebrev nr 91 den 16 juni 2011 från Naxos

Hej på er i sommar-Sverige!

För två dagar sedan korkade vi upp en flaska bubbelvatten och firade att det nu är åtta år sedan vi kastade loss från bryggan i Björlanda Kile och startade vår längeresa. Vindarna  har fört oss långt, men fortfarande är avresedagen ett kärt minne som vi ofta återkommer till. All förväntan med pirr i magen, alla känslor från hej-då-kalaset i klubbstugan, ja det var starkt!

Men här i Grekland finns det ingen anledning för folket att fira. Det är mycket dystra tider med en ekonomi körd i botten. I går hade landet generalstrejk med kraftiga demonstrationer i framförallt Athen. Här i Naxos var det demonstrationer på torget och det gick lugnt tillväga. På de öar vi varit, har vi inte kunnat märka så mycket av problemen. Visst ser vi att många hotell är halvtomma och likaså restauranger, men färjetrafik och övrigt verkar fungera som det ska. Många byggarbetsplatser verkar stå stilla, men vi kan förstås inte avgöra om det är av ekonomiska aspekter eller vad det kan bero på.

Sen sist vi skrev har vi besökt tre nya öar och det är Levitha, Amorgos och där vi är nu, i Naxos. Vi stannade också en natt i en ankarvik i Mirsina. Vi har således lämnat den Dodekanesiska ökedjan och kommit in i Kykladerna.

Så här står det i boken om Kykladerna: Ordet Kykladerna kommer från ”kyklos” som betyder cirkel, ett namn som de fått eftersom de omger den heliga ön Delos. Kykladerna är Greklands mest besökta ögrupp. Med sina kritvita hus, vindlande kullerstensgränder, kyrkor med blå kupol, väderkvarnar och fantastiska stränder utgör de sinnebilden för den grekiska övärlden.

Vi ser med förväntan fram emot att vara här i området.

Levitha

Från Patmos seglade vi till Levitha, en liten ö som inte finns med i vår guidebok men som finns angiven som en skyddad ankringsplats i Rod Heikells bok Greek Waters Pilot. Det är en alldeles förträffligt bra och informativ seglingshandbok och utan en sådan står man sig slätt.

Levitha var ett fint ställe. Familjen som bodde på ön, sex personer, drev jordbruk och boskapsskötsel, drev också en taverna och hade för båtarnas säkerhet lagt ut 11 stycken förtöjningsbojar i den lilla viken. Perfekt, tyckte vi och alla de andra som var lyckliga att få en säker plats. De som kom sent fick ankra i en annan vik med lite svårare botten att få fäste i.

Här träffade vi en italiensk båt som vi mött tidigare under vår resa i Röda Havet och vi hade två trevliga kvällar ihop. Båten heter Mariaplacidius och är uppkallad efter en stjärna i Stjärnbilden Södra Korset . En av kvällarna åt vi en alldeles utsökt måltid uppe på tavernan. Vi beställde förstås husets specialitet, getkött, något vi inte har prövat tidigare. Mums, det gav mersmak!

Sen tog vi promenader uppe bland bergen och njöt av utsikter och hela tiden hade vi följe av bjällerförsedda getter och en mindre klunga får. I mitten av ön hade familjen ett välskött stycke jordbruksmark där det växte mycket grönt och frodigt. Ja, detta var ett lugnt och fint ställe som vi verkligen rekommenderar.

Amorgos

Det tog ungefär 7 timmar att ta oss norrut till Amorgos. Vinden höll inte för mer än 2 timmars segling men vi tyckte ändå att det blev en bra dag på sjön. Vi ankrade i den skyddade viken och gick en promenad i de tre olika byarna som omgärdar viken. Stillsamt, små hotell, tavernor och inte överdrivet många souveniraffärer.  Här kom vi åt gratisinternet i båten så vi gjorde en del skrivarbeten.

Dan därpå letade vi i olika affärer efter ett ställe att  köpa en regulator till den lilla 3-kilos gasoltub vi skaffat.  De greker som drev affärer här, var inte pigga på att träna engelska och vi själva är ju totalt okunniga i det grekiska språket. Det är ju också rena rama grekiskan alfabetsmässigt sett. Det känns lite underligt att man inte mer konsekvent skriver med vanligt alfabet också, då man har ett läge mitt i Europa.

Nåväl, skam den som ger sig är Lasses devis, så med kroppsspråk, papper och penna fick han till det. Greken sken upp och visade sig vara mycket kundvänlig. Kom tillbaka klockan 7, sa han. Klockan 6 kom nämligen färjan från Naxos och med den kom precis den lilla regulatorn vi behövde. Suveränt! Både vi och greken sken ihop och det gjorde inte så mycket att vi inte kunde fylla gasolflaskan, det kan vi säkert göra i Naxos.

Från Amorgus gick vi för motor vidare i en gammal grov sjö med oregelbundna vågor och en vind som vände och mötte. Det blev till att fästa blicken mot horisonten och hålla fast den där, tills vi ankrade i en liten vik i Mirsina. Det gungade faktiskt där också och de stora färjorna som lade till rörde också upp i viken.

Naxos

Så följande morgon tvekade vi inte att lämna ankarviken utan tog sikta på ön Naxos och fick säsongens finaste segling hittills. Vi hade god vind, 15- 18 knop och kryssade oss uppåt i härligt solsken. Varmt och skönt och glittrigt vatten, och vackra bergsformationer att titta på. Bara lyssna på vattnets porl mot skrovet och det lätta prasslet från seglen. I sådana stunder kan vi inte tänka oss något härligare!

Utanför Naxos hamn kan man ankra i en skyddad del bakom en lång pir. Framför sig har man då den bergsklippa, där den stora marmorporten står. Porten byggdes ungefär 500 år f. Kr och skulle bli ingång till Apollontemplet, men det fullbordades aldrig. Porten dominerar helt hamnområdet och är också den bild som visas på första sidan i reklamskrifter om Naxos. Naxos är den största ön i Kykladerna och byggdes 3000 år f.Kr.

Inne i marinan hittade vi Håkan och Gerd som låg där med sin GIM,och vi blev alla glatt överraskade. Det blev förstås umgänge i några dagar innan Gim seglade vidare mot Paros. Säkerligen kommer vi att ses igen, övärlden är inte så stor och man går ungefär i samma rutt. Efter några dagar i ankringsviken flyttade vi in till marinan för att ta del av lite bekvämligheter. Vi var lite intresserade av att se själva ön också, så vi hyrde en liten bil och gjorde en fin heldagstur. Naxos är till skillnad från merparten av Kykladernas 55 andra öar, väldigt frodig och skogsbeklädd och en mängd vackra blomster väller nerför bergssidorna. Grekerna själva är också väldigt skickliga på att arrangera vackra blomster kring sina hus, hotell och butiker. Deras artistiska ådra blomstrar, kan man kanske säga.

Vi körde längs en rekommenderad rutt, kikade på lite beskrivna sevärdheter, bl.a. en ofullbordad uthuggen stenstaty som ska föreställa Apollon. Statyn ligger kvar på marken, 10 meter lång och väger 30 ton. Varför den lämnades där på bergssluttningen 600 år f. Kr. får man bara gissa. Vi var kanske inte så imponerade men självklart har vi respekt för gamla ting.

Dagens höjdpunkt blev dagens lunch som vi blivit rekommenderade att inta i den lilla byn Filati. Stillsamt, grekiskt, rikligt och välsmakande och siestan på stranden lite senare var pricken över it!   Det ät roligt med utflykter!

Ja, nu är vi alltså här i Naxos och trivs gott. Stan har en gammal del med vindlande, trånga gränder. Går man promenad där på morgonen kan man titta ordentligt på husen och detaljer, kommer man senare har alla souvenirbutiker slagit upp sina portar och då är det massor av folk som trängs där. Vi tittade in i en antikaffär och fick berättat för oss om de gamla marmorpelarna, som hade tillverkats för att bygga Apollontemplet. Dessa pelare som inte kom till användning togs omhand och användes som stöttor inne i husen för sin andra våning. I denna affär, som varit ett privathem, kunde vi titta på pelarna och det var imponerande. Runt hörnet, från hamnen sett, finns det fin sandstrand och massor av små mysiga hotell. Det finns gott om promenadvägar, vilket vi gillar.

Hamnen här är skyddad och vi har just fått klartecken att vi kan lämna Hilda här en period i sommar då vi reser hem till Sverige. Hamnvakten har åtagit sig att titta till båten medan vi är borta härifrån.

Vi håller således på att kika på färjebiljetter och flygbiljetter och bussbiljetter för hemresan . Vi stannar kvar här tills det är ordnat. Sedan ska vi segla ytterligare ett tag, förmodligen till grannön Paros, fira lite midsommar, innan vi återvänder hit och packar väskorna.

Vi skriver en liten notis till innan vi beger oss hem. Ha det så gott alla vänner och ett riktigt gott sommarlov och semestrar. Vem vet, vi kanske ses!

Hälsningar från Lisbeth och Lasse

PS I går kväll tittade vi på månförmörkelsen som varade i 100 minuter. Månen blev alldeles brun DS