Resebrev nr 111 den 22 oktober 2012 från Göteborg

Resebrev nr 111 den 22 oktober 2012 från Göteborg

 

Kära vänner!

Det sista resebrevet från vår längesegling ska nu sättas på pränt och det känns både bra och lite vemodigt. Ni vet ju om att vi anlände till Björlanda Kile den 9 september och fick ett otroligt pampigt mottagande som överskred allt vad vi i vår vildaste fantasi kunnat drömma om. Ni ska veta att vi många gånger under årens lopp pratat om hur det skulle kännas att anlöpa vår hemmahamn, och många är de scener vi målat upp. Det som blev slutpunkten var överväldigande. Tack, tack, tack alla goda vänner som tog er tid att möta upp! Och tack BKSS som upplät klubbstugan åt oss!

De sista veckorna till havs från Anholt och hem blev ganska blåsiga med vindar emot, som fick till följd att vi stannade längre tid på färre platser. På Läsö fick vi tio fina dagar med lite regn men mest soligt väder. Våra danska vänner Anne och Flemming kom på besök.  De var på hemväg från en segeltur i Norge och Bohuslän så Läsö blev ett perfekt ställe att mötas på. Vi hyrde cyklar och tog oss till kantarellskogen och plockade korgarna fulla, vi köpte färska kräftstjärtar som Anne kokade på danskt recept, Anne spelade dragspel på bryggan, och vi hade som alltid mycket trevligt att samtala om. Anne och Flemming har gjort två seglingar till Lofoten och nu fick vi se film från den senaste. Det inspirerar oss förstås, eftersom det står på vår önskelista att segla dit.

Läsöborna är ett trevligt folk, lätta att komma i kontakt med. Vi gjorde lite andra utflykter på ön också då det är enkelt att hoppa på gratisbussen som lätt tar en från ena sidan av ön till den andra. Chauffören känner alla och pratar vänligt med skolbarnen och vet precis var de ska släppas av utefter vägen.

Vi gjorde ett lärorikt besök på Läsö saltfabrik, som ligger på södra delen av ön. Där är havsbottnen av tjock lera, som mycket enkelt förklarat, blir en uppsamlingsplats för saltlager efter vinterns stormar. På sommaren torkar området nästan upp och restvattnet har en saltkoncentration på 12-16%. Normalt havsvatten i Danmark har ungefär 2 %. Man tar hand om saltlagret, värmer det i stora järnpannor och får ut mättat salt som används både till smaksättning och till olika hälsoprodukter. Besöket var väldigt intressant och gjordes till guldkant av en duktig och humoristisk guide. Området var också ett paradis för fågelintresserade. Ta er dit nästa gång ni kommer till Läsö och glöm inte cyklarna för cykellederna är förträffliga.

Från Läsö ställdes så kosan mot Vinga. Mitt vid fiskestället Fladen tutade det i luren från båten CRUX med Anna och Roger ombord. De var på väg till Läsö och hade uppmärksammat oss på sin AIS. Vi stannade till ett tag och pratades vid, de önskade oss välkomna hem och Anna visade glatt upp en nyfångad makrill.

Vi kom till Vinga en fredagsmiddag och tyckte det var skönt med att det var eftersäsong och så få båtar i hamnen. Men ack så vi bedrog oss. På kvällen var det ”fullknökat”. Vi låg längst in och det kändes mycket, mycket trångt och ovant. Hade vi kunnat lämna så hade vi gjort det, men det var ogörligt. ”Ska det vara så här trångt i Bohuslän så får vi hitta på något annat”, resonerade vi . Allt eftersom helgen förflöt, så vande vi väl oss och det blev inte störande som vi först fasade över. Folk grillande, spelade musik och myste och vi satte oss på ljugarbänken och pratade med trevligt folk.

Vi klättrade också i de härliga bergen och bland klipporna plockade vi massor av björnbär. Vi följde också med på en guidad tur som Vingas Vänner ordnade, och även om vi varit i Taubes museum och uppe i fyrtornet tidigare, så var det väl värt att göra än en gång. Tror ni att vi njöt av ensamheten på söndag kväll då bara vi och ytterligare en annan båt stannade kvar?

Källö- Knippla blev platsen för oss den sista veckan. Det var säkert över 20 år sedan vi var där sist, så mycket hade förändrats i hamnen. Vi låg fint bredsides vid bästa bryggan, snackade med folk, städade och donade i båten och fick låna gästhamnens tvättstuga under två dagar. Rena rama lyxen för en långseglare med fulla tvättpåsar! Dessutom bjöd hamnföreningen oss på den sista gästnatten! Tack snälla, vi kommer tillbaka och rekommenderar hamnen å det varmaste.

Ut till Källö-Knippla kom våra barn och barnbarn på besök och det var väldigt gott att få träffa dem i lugn och ro, innan den verkliga hemkomsten. Speciellt gladde sig barnbarnen över att få skrota runt på båten och ställa de tusen frågor de hade. Ingen av dem har varit ombord tidigare, så de måste ju få bekräftat allt vi pratat med dem om. Ja, det blev väldigt bra.

Ja, sen stod ni alla däri hamnen på söndagen då vädret hade välsignat oss med några timmars uppehåll i blåsandet. Och visst lyste väl solen? I alla fall från alla era glada ansikten!

Att avsluta detta med en sammanfattning av nio års seglats jorden runt går förstås inte att göra på ett rättvist sätt. Vi har haft en fantastiskt fin tid och fått uppleva otroliga stunder, ja lyckostunder. Framförallt i möten med människor som delat med sig av sin kunskap och visdom och många gånger sin enkla vardag, och som adopterat oss i sina familjer. Människorna finns kvar i våra hjärtan som det absolut bästa vi upplevt under vår resa.

Men vi har förstås hisnat inför storslagen natur, vi har fått komma mycket nära spännande djur, vi har njutit av fina seglatser, vi har känt ödmjukhet inför att vi är födda i en ordnad del av världen. Vi är så glada över att vi bestämde oss för att ta steget från arbetsliv den tid vi gjorde. Att ha sin tid i handen, planera inför nya strapatser eller bara njuta av den stilla tystnaden i en lugn ankarvik eller på ett öppet hav utan horisont. Vi har haft tid att tänka färdigt våra tankar, att reflektera. Vi har studerat stjärnhimlen. Vi har fått många fina feta fiskar på kroken. Det fina finns i små portioner lite här och där, det gäller bara att smaka av ögonblicken då de kommer Vi har för det mesta haft turen vid vår sida och för det mesta har vi haft vinden i ryggen. Bara någon enstaka gång har vi känt rädsla, precis som i vanliga livet.  

 

 Så till sist vill vi nu tacka för att så många har följt med oss på resan, med besök, med brev och samtal, arbete med vår hemsida, med respons på våra resebrev, med lyckönskningar och glada tillrop, med hjälp att fixa saker hemma för oss, med generositet varje gång vi varit hemma på besök. Er stöttning har varit mycket värdefull. Tack för att ni finns!

 

Här kommer lite kalenderfakta för er som är intresserade:

Seglat ca 55 000 sjömil = ca 102 000 km (Jordens omkrets vid ekvatorn ca 40 000 km)

Besökt ca 50 olika länder

Seglingsrutten har varit från Sverige via. Norge, Engelska kanalen, Biscayabukten, Spanien, Portugal, Madeira, Kanarieöarna, Cap Verde, Karibien, Venezuela, Curacao, Panama, Hawaii, Alaska, British Columbia, Canada, Franska Polynesien, Cook Island, Niue, Samoa, Fiji, Vanuatu, Chesterfield Reef, Australien, Papua Nya Guinea, Torres sund, Darwin-Australien, Bali-Indonesien, Borneo, Singapore, Malaysia, Thailand, Maldiverna, Oman, Jemen, Sudan, Egypten, Turkiet, Grekland, Bosporen, Svarta havet, Bulgarien, Rumänien, Serbien, Ungern, Österrike, Tyskland, Danmark.

Segelvatten: Atlanten, Stilla havet, Indiska oceanen, Medelhavet, Svarta havet, Röda havet, floden Donau, Skandinaviska vatten.

Längsta sträckorna i havet: Atlanten 18 dygn, Panama – Hawaii 51 dygn, Hawaii – Alaska 21 dygn, USA – Franska Polynesien 32 dygn, Thailand – Maldiverna 8 dygn, Maldiverna – Oman 9 dygn.

Övervintrat : Trinidad, Canada, Franska Polynesien, Australien, Malaysia, Thailand, Turkiet, Grekland.

.

Allra sist:

Uppdatering av adress mm

Vi bor nu på Räntmästaregatan 16 B, 416 58 Göteborg, i stadsdelen Lunden. Kom gärna och hälsa på när ni har vägarna förbi!

Telefonnummer till Lasse     0708  80 80 50    Mail   lars.wennergren1@gmail.com

Telefonnummer till Lisbeth  0730  83 80 80    Mail   lisbeth.ekman47@gmail.com

Skypenamn   syhilda

 

Hej och stort tack från Lisbeth och Lasse

 

Annonser
Publicerat i Resebrev | 2 kommentarer

Pressklipp Torslanda tidning

Torslanda tidning 26 september 2012

Publicerat i Resebrev | 1 kommentar

Film från ankomsten till Björlanda Kile 2012-09-09

Publicerat i Resebrev | 1 kommentar

Resebrev nr 110 den 21 augusti 2012 från Danmark

Resebrev nr 110 den 21 augusti 2012 från Danmark

Hej på er!

Nu har vi bestämt datum när vi kommer hem till Björlanda Kile. Det blir söndagen den 9 september, vid tvåtiden på eftermiddagen. Den som har lust är välkommen att möta oss och få en liten fika i BKSS klubbstuga. Det är i samma lokal som vi hade vårt ”hej då-kalas” för nio år sedan. Vi håller förstås tummarna för att det ska bli strålande väder.

Sen sist vi skrev har vi seglat från Falster och upp genom Öresund. Vi har en del seglarvänner som bor i området så det har blivit ett antal strandhugg i goda vänners lag. Och vi har ätit massor av kräftor och annat gott, orerat i seglarprat och njutit av vänskapen. Tack Bo och Vivi-Maj, Ingmar, Eva och Leif! Synd bara att Christina och Janne inte hann ikapp oss.

För första gången besökte vi ön Flakfortet som vi faktiskt inte kände till, men blev tipsade att besöka. Ön ligger utanför Köpenhamn och är konstgjord. Den anlades 1910 för att försvara Köpenhamn. Det är en gammal befästning med underjordiska gångar. Den har aldrig används i krigssituationer och stängdes 1968. Därefter tog seglingssällskap hand om platsen och numera är det en modern hamn med restaurang, äventyrsguidningar och konferenscenter. Det var faktiskt riktigt trivsamt där och låg på bra avstånd till Köpenhamn med färjeförbindelse.

Sedan blev det fin segling till charmiga Gilleleje och därefter sträckte vi upp till Anholt. Det var nog femton år sedan i var där senast och det mesta var sig likt. Den härliga långa sandstranden med det klara vattnet, den knaggliga stenbelagda gången fram till toaletterna och ölpuben vid sidan om den största restaurangen såg precis likadan ut.

 Det nya för oss var att det fanns stolpar för akterförtöjningen. Vi har sett kaotiska situationer tidigare, då alla hade akterankare och fastnade i varandras förtöjningar under stort tumult. Båtarna har också blivit betydligt större och väldigt många är utrustade med bogpropeller. Det är ett annat ljud numera när båtar kommer och går, det väsnas!

På Anholt bor en seglarvän som heter Paul. Vi träffades i Söderhavet, då han var skeppare på den vackra träskutan Roseline. Han var liksom vi på jordomsegling, som de säger på danska, fast med betalande gäster. Det var roligt att mötas igen och att se hans trevliga danska hem och få en liten rundtur på ön. Anholt har en liten flygplats och Paul har snart sitt flygcertifikat klart. Då kommer han till Göteborg och hälsar på! Kvällen var ljum, nykokta krabbklor och kräftor smakade superbt och vi hade mycket att filosofera omkring.

Så som vi blivit mottagna av våra seglarvänner, hoppas vi kunna gengälda då de har vägarna förbi vårt nya hem i Göteborg.

Vi seglar nu vidare i sakta mak för att njuta av den sista biten hem. Hittills har vi haft några riktigt fina seglingsdagar och vi har kunnat testa de nya UK seglen i lagom vindar. Tyvärr är ju båten fortfarande för tungt lastad, så vi ser verkligen fram emot att segla med ”normalvikt” så småningom. Vi har haft riktigt fint väder som det ju oftast är ute vid kusten, och det har varit varmt.

Ja, då ses vi i Björlanda Kile snart, ha’ de’!

Klemmer och knus från Lisbeth och Lasse

Publicerat i Resebrev | 3 kommentarer

Resebrev nr 109 den 5 augusti 2012 från Gedser, Danmark

Resebrev nr 109 den 5 augusti 2012 från Gedser i Danmark

Hej på er alla vänner!

Transporten av Hilda från Wien till Travemünde gick alldeles utmärkt. Det var förstås en hel del förberedelser innan båten kunde lastas på trailern. Två dagar innan transporten skulle ske, körde vi in i den lilla marinan för att kontrollera huruvida det fanns tillräckligt med vatten för att kunna köra fram till kranen. Vattendjupet var i lägsta laget, men botten var av dy, så vi plöjde oss igenom med lite extra varv på motorn. Vi lyfte av masten från båten och placerade den på en vagn. Sedan plockade vi av alla vant och packade därefter in masten i gladpack, för att skydda den från smuts under transporten.

Vi hade en höjdangivelse på 4,0 meter, från marken räknat till överdelen på bågarna som sitter över sprayhooden, som vi inte fick överskrida. Detta mått var viktigt eftersom lastbilen skulle passera under vägbroar. Ingen ville ju chansa på att den skulle fastna under någon bro. Därför monterade vi ner radarstolpen och ”vek ner” den tvärs över rufftaket på akterkabinen för att inte behöva klippa av kablarna. Sedan tog vi bort akterbågen med solcellspaneler och antenner. Sprayhood och bimini packades också ihop. Gummibåten vek vi också ihop och surrade med starka remmar för att den inte skulle blåsa iväg i fartvinden. Det blev många snören och knutar och tejp, Lasse är bra på sånt! Och inuti var Lisbeth bas och suckade över att båten blivit en lagerlokal.

Men vi hade gjort ett bra jobb, fick beröm av chauffören och vi hade 5-10 centimeter tillgodo på höjden när chauffören hade mixtrat med trailern! Och det var inga problem med att lyfta Hilda och masten ombord på den trailer som backat fram till kajkanten. Vi hade ju bokat transporten genom Torgerssons i Sverige, men det blev en kollega på tyska företaget Sleepy som tog sig an det hela. Det sköttes på ett mycket trevligt och professionellt sätt. En följebil med varningsljus för lång och bred transport ingick i konceptet.

Men så det regnade på lastningsdagen! Det var som om himmelens portar stod vidöppna just de två timmar som arbetet tog. Allt var blött och marinans torktumlare fick arbeta flera timmar innan vi och chauffören fått torka våra kläder och skor.

Transporten tog två dagar i anspråk, så vi själva hann med ytterligare lite sevärdheter i Wien. Vi traskade bland annat runt en hel dag i det väldigt stora parkområdet som ligger runt slottet Schönbrunn. Där gick vi på café’ och smakade på apfelstrudel med varm vaniljsås och vispgrädde. Mums! Wien är en ganska fin stad. De exponerar förstås livet kring Mozart ganska hårt. Man kan besöka huset där han växte upp, platsen där han gjorde sitt första uppträdande, och i vartenda gatuhörn finns en affär som säljer Mozart-choklad och souvenirer med hans ansikte på.

Sedan äntrade vi nattåget till Hamburg. Så nöjda vi var, men så jättetrötta av anspänning att vi bara längtade efter att få sova sött på tåget. Det blev bara lite slummer då vi var 6 personer i kupén, varav två klev ombord efter halva sträckan och vi övriga väcktes då förstås. Sen blev det stilla en liten stund, innan bultningar på dörren väckte oss alla. Det var poliskontroll och starka strålkastare lyste rätt i våra sömndruckna ansikten. Två unga och rädda pojkar togs omhand med handfängsel och sedan var vi så upprörda att sömnen var som bortblåst. Pojkarna var flyktingar från Afghanistan och hade inga lagliga handlingar. Stackars människor som måste fly från sitt land! Vi andra har en trygghet som vi inte nog vet att värdesätta.

I Hamburg gjorde vi en guidad stadsrundtur med buss, innan vi letade upp vårt hotell som vi bokat på internet. Att det blev Hamburg och inte i Travemünde, berodde på att det billigaste hotellet där skulle kosta 250 Euro för en natt! I Hamburg fanns det flera alternativ till vettiga priser. Vi bodde centralt och tog oss en titt på nattlivet. Vädret var kanonfint och folk njöt av sommarvärmen.

Morgonen därpå tog vi tåg och sedan vidare med buss till Travemünde och Marina Baltica. Där väntade chauffören, och Hilda hängde redan i mobilkranen så att vi skulle kunna inspektera att allt var OK innan båten sjösattes. I Tyskland är det inte tillåtet att sätta på masten själv, utan det gör marinapersonalen. Likaså monterar de antenner och annat i toppen.

 När allt var på plats blev vi anvisade en båtplats i marinan och vi kunde så börja med att plocka saker och ting på plats igen. Det tog några dagar innan båten var seglingsklar, innan vi bestämt en seglingsrutt och innan vi fick bra väder.

Det var också Travemünde -woche, ett stort seglingsarrangemang i staden under veckoslutet. Det innebar förstås att vi ville se lite av festligheterna, lyssna på musik, kika på folk och smaka på torgståndens utbud. Vi gjorde också en heldag i den gamla Hansastaden Lübeck, som har anor från 1300-talet. Staden ligger på en ö, husen är väldigt vackra och staden står på Unescos världsarvslista. Vi har varit i Lübeck tidigare, men det är ett ställe man kan besöka många gånger.

Men vi kom iväg en tidig morgon och tog kurs mot Danmarks och likaså Skandinaviens sydligaste udde på ön Falster. Vindarna bar inte för enbart segling mer än i några timmar, men vi njöt av att vara på en segelbåt igen även om vi fick stötta med motorn större delen av dagen. Marinan vi valt ut hette Gedser och där hade vi tänkt stanna en natt och sedan gå norrut. Men vi är kvar här fortfarande, av den enkla anledningen att det är så otroligt fint här. Det kändes redan första kvällen som ett fint mottagande att känna doften av nyponrosor, frisk luft och tång. Svenskt!

Våra seglarvänner Birthe och Jörgen kom tillbaka till Danmark förra året från sin jorden- runt-segling. De har bosatt sig på Falster och inbjöd oss till sitt nya hem. Vi tog bussen in till Nyköbing, umgicks, och hade många spännande saker att samtala om. Det är inte helt lätt att hitta sin nya roll på land efter 12 års seglats, som det blivit för deras del. Vi funderar förstås en del på hur det ska gå för oss!

Nåväl, just njuter vi till fullo av det stilla livet här i marinan på Gedser. Vi ligger bredsides vid en träbrygga. Änderna och svanarna simmar i viken, sandstranden finns gärdsgårds och det tar 10 minuter att promenera in till den lilla fridfulla byn där det finns service av enklare slag. Behöver vi något mer? Nej, därför hastar vi inte vidare till kanske en liknande plats, utan stannar här ett tag tills det blir dags att dra. Planerna på att nå Sverige i september står fortfarande fast.

Vi säger således hej då för idag. På något sätt ska vi meddela tid för vår hemkomst till Björlanda Kile eftersom några vill möta oss då vi kommer dit. Kolla hemsidan i slutet av denna månad, så ger vi besked där.

Många kära hälsningar från Lisbeth och Lasse som mår så gott!

Publicerat i Resebrev | 4 kommentarer

Resebrev nr 108 den 22 juli 2012 fran Wien

Resebrev nr 108 den 22 juli 2012 från Wien

Hej alla som undrar hur det går för oss!

Jo, från Budapest tog vi oss ut på floden igen, det var fortfarande mycket varmt. Det var fortfarande mycket stark ström och trafiken blev mer intensiv. De många och långa och breda pråmarna tar stor plats i svängarna och det är trafiken som går uppför som ska ge plats åt de som går nedför floden. Vi hör på WHF att kaptenerna har kontakt med varandra. Om de vill mötas på ”fel” sida sätter de ut en blå skylt med en blinkande lampa på, så att mötet inte ska missförstås. Vi upplever att förarna är mycket duktiga och uppmärksamma. På vissa smala sträckor är det omkörningsförbud. Då kan det kännas stressigt för oss som går så långsamt, att ha ett stort muskedunder i häcken.

Det finns snabbfärjor mellan Wien och Budapest, av typ bärplansbåtar och katamaraner. De kör i ungefär 30 knop och vi blir lika överrumplade varje gång som de dyker upp. De är väldigt smidiga och drar inte upp några vågor alls. De stora hotellbåtarna däremot, kör ganska fort och drar upp mycket och höga vågor efter sig. Vi är förvånade över att båtarna är tillåtna att hålla så hög fart med tanke på de ömtåliga strandbankarna. På vissa avsnitt är det särkilt markerat att slå ner på farten, just av den anledningen.

Nu gällde detta inte för oss, eftersom vi fick kämpa ordentligt för att komma framåt i den allt starkare motströmmen. Vi hade tänkt gå direkt till Wien, men vi var tvungna att ta en paus i Bratislava. Vi ringde till Marina DoDo och hörde om vi kunde komma in och fick till svar att djupet var fullt tillräckligt. Så var det inte, utan vi fastnade i inloppet där det bara var 1,5 meter djupt. Efter ett tag kom vi loss och fick sedan hjälp med att hitta rätt väg in. Djupet var fortfarande bara 1,7 meter, så vi gick i mudden in, alldeles nära land där vi inte själva valt att gå, in i den lilla flodarmen. Väl inne var det 3-4 meter djupt.

Det blev bra med ett stopp i Bratislava. Vi tog en taxi in till stan och chauffören Thomas pratade utmärkt engelska så det blev en bra guidning. Vi tog oss upp till det nyrenoverade och ståtliga slottet som ligger högt uppe på stadens kulle. Det är alltid lika hänförande med vida utsikter och vi kunde se Donaus ringlande väg åt båda håll. Den lilla stan hade atmosfär och stans gågator var gemytliga. Marinan var också trivsam och familjär. En av kvällarna spelade ett husband gitarr, trumma och bastuba. Folk sjöng slovakiska sånger och vi njöt av kvällen.

Vi kontaktade en myndighet som ger uppgifter om flodens farbarhet vad gäller djup och ström. De hade inga reservationer om flodavsnittet upp mot Wien, utan önskade oss bara fortsatt trevlig tur.

När vi lämnade Bratislava efter två dagar, fick vi lots igen från marinan, förbi sandbankarna i inloppet, och ut i floden. Det kändes tryggt.

Vi trodde att vi skulle komma till Wien senare under dagen. Så blev det inte, det tog oss tre dagar under stora vedermödor. Strömprognosen var definitivt fel, för i vissa avsnitt kom vi knappt en meter framåt. Tidigare hade vi kört ungefär 60 km om dagen, de tre senaste dagarna blev det bara 24, 15 och 25 km! Strömmen var kusligt stark, mellan 5-7 knop. Det var som att köra i ett vattenfall. Då fick motorn gå för fullt och vi gjorde ibland ingen fart eller bara en halv knop framåt. Vi var ju dessutom tvungna att ankra två nätter utefter floden, då det var för grunt att gå in i de få motorbåtsmarinorna som fanns.  Nattsömnen blev ju inte den ljuvligaste av det fräsande ljudet från strömmen under skrovet. Lite oro kände vi ju också för att vi skulle dragga.

Så det var två oerhört trötta själar som kom till Marina Wien och fick ta en plats vid en restaurangbrygga på utsidan av marinan. Inloppet till marinan var nämligen för grunt för oss.

Efter att ha vilat ut ordentligt, har vi nu fattat ett beslut om att överge floden. Det är fortsatt väldigt högt vatten och därmed mycket ström och ingen bättring i sikte. Det känns inte längre bra för oss eller båten att streta mer. Och det känns framförallt inte säkert att gå i så stark ström, att man nästan är på gränsen till manöveroduglig.

Så nu ska Hilda få åka lastbil till Travemünde. Tryggve på Torgerssons Transport i Henån har hjälpt oss att hitta en bil. Transporten ska ske nu på onsdag, och vi själva sätter oss på tåget. Förhoppningsvis är båten på plats under fredagen och vi ska då börja arbetet med att återställa Hilda till segelbåt igen. Ni förstår säkert att vi ser fram emot detta ögonblick.

Därför håller vi på med förberedelser för att packa ihop allt löst på ut och insida så att lastningen och transporten ska gå bra. Det är en del att tänka på!

Och så hoppas vi att det blir lite mer tid för oss att känna på Wien. Vi har varit inne i centrum en dag och gjort en guidad busstur, så vi har fått en liten överblick över vad som finns att se. Och så släppte också den långa påfrestande värmeböljan sitt grepp. Det regnade en hel dag och vi gladdes så och tyckte det var så skönt!

I kväll ska vi dricka födelsedagskaffe ombord på svenska båten Tindra. Kurt och Harriet som finns ombord, kom hit till Wien i går och ska segla ner till Medelhavet. De är också som vi medlemmar i JRSK.

Kramar från två tokstollar/ Lisbeth och Lasse, som hör av sig igen fn Travemünderå

Publicerat i Resebrev | 2 kommentarer

Resebrev nr 107 den 6 juli 2012 från Budapest, Ungern

Resebrev nr 107 den 6 juli 2012 från Budapest, Ungern

Hej på er!

Det blev ingen avgång från Belgrad på midsommarafton. Lasse fick ryggskott, aj,aj,aj! Han har haft det en gång tidigare i sitt liv, för 40 år sedan, så han klagade inte. Men så pass illa var det att värktabletter och massage inte hjälpte. Vi for därför iväg till en kiropraktor, som restaurangpråmens ägare kände till. Kiropraktorn var en känd person i stan, han var personlig behandlare åt en av Serbiens bästa tennisspelare. Hela behandlingsteamet på 8 personer väntade på oss strax före fredagsstängningen. Kiropraktorn gjorde en snabb behandling, som innebar att två kotor som tryckts ihop, drogs rätt igen. Det hördes som om han knäckte en trädgren och Lasse grinade illa. Men smärtan släppte nästan omedelbart, även om det fortfarande kändes i ryggen. Att vi skulle betala var det inte tal om. Vi var gäster i Serbien så det var bara roligt att de kunde hjälpa oss!           Skulle det kunna hända i Sverige, undrar vi?

Rehabiliteringen skulle bestå av vila, värme om ryggen, gärna två T-shirt, och fortsättningsvis lyfta med benmusklerna i stället för med ryggmusklerna. De närmsta 24 timmarna var det inte tillåtet med vin, kvinnor och sång! Ingen nubbe till sillen, tänkte vi! Då får vi fira midsommar afton en annan dag. Därför blev det risotto på restaurang och därför stannade vi ytterligare två dagar i Belgrad.

Och det var väldigt bra, för då fick vi tillfälle att strosa runt i sakta mak och se lite mer av staden. Vi blev väldigt förtjusta i den charmiga, bilfria innerstan och det enorma parkområdet som låg runt den högt belägna borgen. Därifrån var det en fantastiskt fin utsikt och det var kul att kunna se en lång sträcka av den slingrande floden. Där kunde vi också se färgskiftningar på det nästan blå vattnet som rann ut från bifloden Sava och som mötte Donaus gulbruna vatten.

På söndagen var vi på väg igen och värmen höll i sig. Alla var vid, eller i floden för att få svalka. Vi hade inte förväntat oss att få se ett så aktivt strand och badliv vid Donau, men det finns fullt med badstränder, man paddlar, kör Jetski, vattenskidor, bananbåtar och vanliga små racerbåtar. Det är förstås väldigt spännandeför dem att ta en snabb sväng kring vår långsamma båt, för att kolla vilken flagga vi har. Alla är glada och vinkar.

Men vi får vara fortsatt försiktiga med skräpet som flyter i floden. Det är en massa papper och plast och petflaskorna tycks aldrig sina! Det är jättetråkigt att se. Det andra naturliga skräpet från skogen, träd och grenar, får vi acceptera och ta hänsyn till. Vintern som var i år, var ovanlig på så sätt att isen lade sig och blev tjockare än normalt. Man var tvungen att stoppa trafiken på floden under några dagar. Islossningen blev också kraftigare än normalt och drog med sig delar av strandområden och skadade förstås en hel del av den skog som ska skydda strandkanten.

Vi fick återigen en stor trädgren som fastnade i ankaret. Det hände under dagtid då vi ankrat för lunchvila, så det blev inte så dramatiskt som den natten då det jättestora trädet fastnade under båten. Den här gången var vi glada över vår nyinköpta såg, så att vi ganska enkelt kunde såga av en av två kraftiga grenar, som stack ut från den 4 meter långa stammen.

Ja, för värmens skull så startar vi numera färden redan vid 6-tiden på morgonen. Då är det ganska svalt . Vi ankrar sedan vid lunchtid och vilar några timmar, innan vi fortsätter fram till 5-6 på eftermiddagen. Det känns bra både för oss, och förmodligen också för motorn som kör i motström hela dagen. ”Det är som om man kör en bil med husvagn i uppförsbacke”, beskriver Lasse. Motströmmen har varit stark de senaste dagarna och kommer att så vara i ungefär två veckor till innan vi når högsta punkten i Hilpoltstein, nära Nürnberg, i Tyskland.

Vi plågas av värmen och vi plågas nu också av myggen som dyker upp i skymningen. Det är myggnät, myggspiraler, myggspray och klisalva som nu gäller. Men då vi har på våra bordsfläktar går det ändå ganska bra. Vi slår också efter andra sommarplågare som getingar, bromsar, blinningar, flugor och jättestora bin. Men vi gläds över fjärilar och trollsländor som också flyger in till oss. De många spindlarna som väver nya nät på båten varje natt accepterar vi, men undrar lite varifrån de kommer?

De nya fåglarna vi ser är den ståtliga havsörnen och vi ser också många storkar. För övrigt har fåglarnas parningkonserter så gott som tystnat.

Vi låg några nätter vid en ny, fin marina i staden Apatin. Det var fint där med bra service, lätt att tanka diesel, vatten och ström på bryggan och internet på restaurangen. Vi passade på att proviantera frukt och grönsaker på den stora marknaden.  Taxin tillbaka till marinan kostade bara 12 kronor!

 I Apatin träffade vi också ett tyskt par som kom norrifrån med sin nybyggda katamaran. Vi utbytte erfarenheter från norra och södra Donau och gav varandra värdefulla tips.

Vi tog oss sedan till Bezdan där vi klarerade ut ur Serbien. De senaste dagarna har vi haft Kroatien på södra stranden och så här efteråt ångrar vi att vi inte besökte det landet. Vad vi såg från floden så var det många små fina städer och byar. Överallt såg det mycket välskött ut.

Ungern blev nu det sista landet där det krävs inklarering, resten av länderna vi kommer till är med i Schengen så nu är det bara raka spåret hem vad gäller den proceduren. Det blev lite struligt på immigrationen, eftersom det tog ett tag innan de kunde hitta någon engelsktalande person med beslutsfunktion. Lustigt nog krävde de, liksom i Turkiet, ett körkort för Lasse, och det tog ett tag innan de bläddrat igenom den lilla blå intygsboken och godkänt den. När de också tittat länge i våra pass och ställde frågor om vår färd, så följde hela personalstyrkan med ner till båten för att med egna ögon kika på en så liten båt som nästan gått jorden runt. De trodde nog inte riktigt på oss.

Och sen var det den spännande staden Budapest som väntade på oss. Dit tog det tre dagar, och vi låg i en marina som heter Viking Marina strax norr om själva stan.

Det var en väldigt fin tur genom kanalen som går tvärs genom staden. Alla gamla vackra byggnader vänder sig ut mot floden så det var mycket att titta på . Vi passerade under sju broar, som alla har varit sprängda under krigstider, men återuppbyggts i gammal stil.

Under två dagar var vi turister i Budapest. Vi köpte ett 48-timmars busskort med guidning på en massa olika språk. Det var två olika linjer och dessutom en tur på floden. Vi kunde hoppa på och av bussen när vi ville, så det var bara att luta sig bakåt, koppla av och ta till sig en massa spännande fakta på svenska om den gamla fina staden.

Många anser att Budapest är den finaste av städerna längs Donau och så här långt komna håller vi verkligen med om det. De båda städerna Buda och Pest, som 1873 blev Budapest, har varit krigshärjat många gånger under historiens lopp. Den sista förstörelsen var under andra världskriget, då stora delar av staden blev förstörd. Men förnuftiga politiker har sett till att satsa på att renovera i gammal stil och det arbetet har varit mycket lyckosamt.  Ingenstans tidigare har vi sett så många fina byggnader och renhållningen och frånvaron av graffiti var en fröjd. Turister strömmar till i stor mängd och har ni tid över, så åk dit!!

Men det var varmt. Alldeles för varmt för att vi skulle orka se det vi hade önskat oss. Vi försökte få tillbaka energi genom vilostund i skuggiga parker, men vi fick ge upp. Något nattliv var det inte tal om, även om staden ska vara mycket vackert upplyst, och vi kunde se en skymt av det från marinan.

Så därför är beslutet att efter fyra dagar i Budapest ge oss i kast med floden igen. Nästa metropol blir Wien, om vi inte stannar i Bratislava i Slovakien. Just nu går det sakta.

Varma hälsningar från Lisbeth och Lasse

Publicerat i Resebrev | 1 kommentar