Resebrev 18 januari 2005

Resebrev nr 29 den 18 januari 2005 från Colon i Panama
Hej alla som läser vårt första resbrev år 2005!
En tid har gått sen sist så nu gäller det att leta i
hjärnvindlingarna efter material till detta brev. Om vi tar
loggboken till hjälp ser vi att vi lämnade Curaçao torsdagen den 9 december på eftermiddagen. Vi lade en waypoint på ca 650M. Vi hade fått rådet att gå långt ut från Colombias kust, ut mot
djuphavskurvan 2000m pga. att det oftast blir höga vågor och krabb sjö längre in. Ungefär liknande situation som över
Biscayabukten då mycket djupt vatten ska in på betydligt lägre grunder. Visserligen blir segelsträckan längre men bekvämligheten blir större. Vi fick fin vind, medström och gjorde god fart. Vi hade genuan uppe och vindrodret styrde, men det var mycket
gungigt. Vi plockade fram Povel Ramels bok ”Lingonben” och sjöng en liten lastbåtscalypso tillägnad M/S ”San Blas” och hennes trivsamma befäl och besättning 1960.
Måste vägen till Curaçao gynga så?
”Vi lossa bananas i Göteborg
Och styra Atlanten förutan sorg
Men strax därpå:
Titta himmel grå!
Vi flyta på vågen som tomma korg
Det komma en vind, putta till oss hit
Det komma en till, putta till oss dit
Men säg gott folk, kan ni svara på:
Är detta normalt? Ska det vara så?
Måste vägen till Curaçao gynga så?
Kapten, ursäkta jag sjynga så!
Puts väck min sömn till sista uns
Bland utspilld genever och tummelduns.
SAN BLAS chibidarra(UH!) Kränga hit!
SAN BLAS chibidarra (UH!) Slänga dit!
Banan inte vänta, så skynda på.
Mot Curaçao! Låta gyngan gå!
Förutom sångstunder ägnade vi oss åt radiokontakt. Vi pratade med Karsten i Panama, med svenska radionätet i Karibien och med
trevliga norska båten Summerfugel som seglade i närheten av oss. Det är ur säkerhetsaspekt som vi har dessa kontakter. Kanske behöver vi hjälp eller kan hjälpa någon annan. Man talar alltid om sin position vid varje anrop. Svenska nätet har just nu en efterlysning ute ang. en ung svensk ensamseglare. Han lämnade Trinidad i slutet på augusti och har inte hört av sig sedan dess. Hans planer var att gå till Brasilien. Just nu undersöks huruvida han haft kontakt med något fartyg under vägen. Man tror att han hade VHF men ingen radio ombord. Föräldrar i Sverige är förstås oroliga och vi själva får påminnelse om att höra av oss så ofta det går till radionätet eller till passerande båtar.
STYRNINGEN UR FUNKTION
Tredje dagens förmiddag upptäcker vi plötsligt att styrningen inte fungerar! Ratten bara snurrar runt, runt. Tusen frågor dyker upp i huvudet omedelbart. Vad har hänt? Vad gör vi? Ner med
bommen som spirar genuan, rulla in genuan så att båten bara får driva. Oturligt friskade vinden i till 13-15 m/sek och vågorna var otrevligt höga. Men båten lade sig fint och ganska stilla så vi lugnade oss snart. Felsökningen började. Men först var vi tvungna att tömma akterkabinen på segelsäckar, cyklar väskor mm. Vajrarna var hela ända upp i rattpedistalen. Bort med
instrumentpanel och dra fram själva styrhuset. Där fanns en slags ”cykelkedja” och en plastkugge. Den kuggen satt fast med en
plastmutter. Denna plastmutter hade gått i småbitar.
Lasse satte dit en vanlig mutter och fick så småningom tillbaka alla olika delar på dess rätta platser igen. Arbetet tog ca 2,5 tim att utföra i den gungande båten och det var sannerligen ett konststycke att hålla i alla delarna samtidigt. Vår bästa stora strålkastare föll ner i durken med ett brak och gick sönder. Vi var samtidigt glada över att detta inträffade i dagsljus. Det hade nog varit mycket tufft att fixa i mörker om det ens hade gått. Nåväl, Lasse ska få medalj vid tillfälle. Han är otroligt kreativ och duktig och ger sig alltid tusan på att fixa vad fel det än kan vara. Jag, Lisbeth, är glad över att han är kapten på vår båt! Vi hade två reservplaner att ta till om vi inte hade kunnat laga styrningen.
1. Vi visste att vi hade en norsk båt ca 15M bakom oss likaså en kanadensisk båt strax därefter. Vi hade kunnat få bogsering in till Columbias kust.
2. Vi har en nödstyrning som är kopplad till vindrodersystemet. Ett större ”roder” sätts uppå det mindre permanenta och sedan kan man handstyra med linor ut till vinscharna på vardera sida. Vi har också ett järnrör till extra styrning direkt på styrplattan i akterruffen. Nackdelen med den varianten är att man måste stå nere i akterruffen och styra och det kan ju bli tufft om det blir många timmar.
OCH SÅ ÄR VI DÅ ÄNTLIGEN FRAMME I SAN BLAS
Och hit ut till denna speciella ö-grupp tog sig syster Rose-Marie och äldsta väninnan Inger. De kom via Panama City och därifrån i arla morgonstund steg de på ett litet två-motorigt propellerplan och landade sedan efter en kort tur nästan bredsides Hilda. Nja , det var till ön El Porvenir som de kom och vi låg ankrade där strax intill. De såg oss tydligt genom fönsterrutan.
Glädjekramar, mycket prat och tunga ryggsäckar fyllda med
läckerheter. Vi skulle ju fira jul ihop! Våra gäster skulle vara med oss på båten i lite över tre veckor och det blev
händelsefyllda sådana. Vi seglade runt bland San Blas öarna i ca två veckor. Under den tiden fick vi uppleva massor av starka intryck. Mycket av detta tack vare att vi träffade på två guider som var duktiga inte bara i engelska, utan också duktiga i att förklara mycket för oss om folket som bodde på öarna. Utan
guiderna hade vi bara varit åskådare, men med dem blev vi
inbjudna till olika familjer, vi fick vara med om olika
ceremonier,vi gjorde utfärder till fastlandet och kände verkligen att vi tog del av någonting ytterst speciellt. Egentligen finner vi inte ord för allt vi varit med om. Fantastiskt, spännande, exotiskt, ja de orden räcker definitivt inte till. Vi hoppas ni kanske anar lite av det vi vill berätta.
San Blas öarna eller KUNA YALA som deras rätta namn är består av ca 350 små korallöar. De har dessutom land på fastlandet ca 7 km in från kusten, där de har sina odlingar och får sitt vatten från floderna. Endast 50 av öarna är befolkade Man räknar med att det finns ca 50.000 personer varav nära en tredjedel har arbete inne i Panama City eller i Colon. Som många andra minoriteter har Kuna-indianerna blivit förföljda i olika omgångar. Men 1925
gjorde de revolution och har successivt blivit mer och mer
självständiga. Idag har de egen representant i regeringen och är respekterade av folket i Panama. Kuna-folket är småväxta, bara pygméerna är kortare. De beskrivs som lugna och vänliga,
kvicktänkta och fulla av humor och tar väl hand om besökare. Allt detta upplevde även vi under den korta tid vi var på besökt i Panama. Kuna-männen är inte längre traditionellt klädda annat än till fest och då i långbyxor speciella skjortor och svart
filthatt. Kvinnorna däremot syns som så gott som alltid i sina speciella kläder. En färggrann blus prydd på fram och baksida av en broderad molas. En kjol som är ett tygstycke som de sveper kring midjan och sedan ett tygstycke i rött och gult som de
lägger eller knyter över håret. Runt armar och ben har de små indianpärlor trädda i långa rader och som de aldrig ta utav sig. I näsan har de en tjock guldring. Likaså har de guldörhängen, fingerringar och om de är rika pyntar de sig också med tunna guldplattor runt halsen.
Molas broderier har gjorts av kvinnorna sen långa tider tillbaka. Ursprunget var kroppsmålningar men sen mitten av 1800-talet finns det beskrivningar av blusar med molas. Mönstren är vanligtvis geometriska och motiven hämtas från naturen och från det dagliga livet. Tekniken att sy molas är att ha tre till fem lager tyg i olika färger och sedan klippa upp tyget för att få fram de olika motiven. Endast det understa lagret ska vara helt som en bakgrund till motivet. Sedan sys kanterna med pyttesmå stygn som helst inte ska synas. En riktigt välsydd och fin molas tar ca två till fyra veckor att sy. Enklare ”turistmolas” sys på några
dagar(applikationer) Det är idag en stor inkomstkälla att sälja molas. Jodå, vi själva köpte många, många för de var så fina att vi helt enkelt inte kunde motstå!!
När man kommer till en by slås man av hur tätt de bor. De
almklädda hyddorna är låga och kringgärdade av bambustaket.
Oftast finns det en öppen plats i byn som kan användas som lek eller mötesplats men annars känns gränderna som trånga
labyrinter. Huset i hjärtat av byn är the House of Congress. Där hålls dagliga möten, sociala eller religiösa. Sedan upptäcker man små affärer där man kan köpa bröd, lite mat eller husgeråd, tyg till molas förstås. På någon ö vi besökte fanns det en telefonkiosk i en bambuhydda. Telefonen fungerade inte just den dagen.
Några öar har kyrkor för baptister, katoliker och mormoner annars behöver inte Kuna-folket speciellt hus för sin religion
eftersom de ha Congresso-huset för det ändamålet. Skolor finns på vissa öar, universitet finns i Panama City och Colon.
Men då måste man ha råd till att låta sitt barn studera och det är det få som har. De lite större öarna har oftast en liten pir där färjan kan förtöja eller där vi som kommer med dinge kan knyta fast. Ca 20 st av öarna har flygplats för mindre plan.. Varje ö har sina ledare, en chef eller flera. De väljs för sin klokhets skull och för sin kunskap om Kuna Yalas traditioner och är chef livet ut. Den viktigaste chefen är kulturchefen. De
övriga är bisittande chefer. Varje eftermiddag möts byfolket i Congressohuset. Cheferna sitter eller ligger i sina hängmattor och man går igenom olika projekt eller händelser och försöker lösa byn olika problem. Tre gånger i veckan är det obligatoriska möten som man ska gå på. Genom byn går då utvalda poliser, unga pojkar som aspirerar på att senare bli chefer, och stöter i
marken med tjocka utsirade stavar. De påminner om att alla ska komma till Congresso. Då ligger cheferna i sina hängmattor,
gungar sakta och sjunger ut sina mässande budskap som kan vara religiösa, men även handla om andra saker. När vi närvarade vid ett sådant möte på självaste nyårskvällen så handlade mötet mest om att be sina ”gudar” att inget ont skulle inträffa på
nyårskvällen. Det var suggestiva sånger, cheferna sjöng en timma i taget innan det var dags för paus och chokladdrickande. Sedan fortsatte nästa chef en timma osv. Det var lite sövande i det varma kvällsmörkret så en och annan nickade till. Detta såg de unga ”poliserna”, stötte hårt i marken med sina stavar och sjöng med hög röst som överröstade chefens att ”nu så får ni inte sitta här och somna utan lyssna nu noga på chefens tal…”Tala om att vi hoppade högt i taket av skrämsel!!
På mötet får man annars tala med låg röst, sy på sina molas och barnen får leka mellan bänkraderna.
Att Kuna-folket lever enkel anar man. Deras hus och hem innehåller inga möbler, endast några bänkar, men i övrigt hänger det
varsin hängmatta från taken. Köksavdelningen är mycket primitiv. Öppen eld hålls vid liv genom långa stockar som läggs i cirkel och skjuts inåt mot mitten allt eftersom det brinner.
Förvånansvärt få bränder inträffar trots så mycket öppen eld och så tätt mellan hyddorna. Men det inträffade faktiskt en stor brand på en ö längre österut under den tid vi var där. Alla blev hemlösa men ingen kom till skada. Vi skänkte lite saker till insamling för befolkningen som skulle bygga upp sin by igen. Huvudnäringen för Kuna-indianerna har länge varit kokosnötsförsäljning till Colombia. Indianerna äger sina palmer så man får
inte lov att plocka nötter som fallit till marken. De får ca 10 cent per nöt.
De är dagligen ute på fiskafänge, de gör också dagliga kanotfärder in till fastlandet för att jobba på sina odlingsområden.
Inne i floderna på fastlandet hämtar de också sitt färskvatten. Några av öarna har fått pipeliners dragna ut till sig och det är förstås en stor lyx.Kvinnorna är hemma och tar hand om barn, hus och hem och syr varje dag på sina molas. När ett par gifter sig flyttar mannen till kvinnans hem. Familjerna tycks ha många barn. Vid vårt besök var det dessutom skollov så det fullständigt
kryllade av barn överallt. Det är bara tillåtet att gifta sig med andra Kunas. I små samhällen händer det då att släktingar gifter sig och de får albinos barn. De kallas enligt legenden för
månbarn och har en speciell status
Men framförallt är Kuna-indianerna HAVETS INDIANER. Sedan den tiden de börjad bosätta sig på öarna har de blivit särdeles
skickliga i att ta sig fram i vattnet med hjälp av sina kanoter. De flesta kanoterna tillverkas i ett ena trästycke, av cederträ, som urholkas med hjälp av yxa och machete, till de större
kanoterna behöver man ta till fler bitar. Utsidan och botten prepareras sedan med tjära och sedan händer det att man målar kanoten i vackra färger. En kanot som underhålls bra kan vara i 15 till 25 år. Kanoten paddlas med en paddel som hålls tätt
intill i aktern och styrs därifrån på ett suveränt sätt. På
de flesta kanoter finns en mast med enkla segel av begagnade tygstycken, rissäckar eller spinnaker-tyg som de fått av någon seglare. Kanoten är latinriggad, dvs. den har ett spristagssegel med en bom. Man undrar hur de kan få fart på en sådan farkost, men strax ser man deras förträffliga konst att manövrera kanoten och få full fart på den. En person i båten, oftast en son, hänger ut från kanoten i en trapets. Och då ska man veta att ingen sjö eller vind är för kraftig för att de ger sig ut. Det är så att säga livsnödvändigt att de kan ta sig fram över havet. Så
imponerade har vi nog aldrig varit över ett så skickligt sjöfolk! Betänk då att kanoten oftast är ca 50cm bred utan någon riktig köl och endast 20 cm fribord. Öskaret är således en viktig
detalj i det hela!
Kunafolkets religion är spännande. Vi är inte kapabla att förstå allt men som vi försökt ta reda på så heter den Ibeorgun. De tror på skapelsens Paba alltid följd av Nana, jorden mor. De tror på andar. De har många symboler i sina hyddor, små träfigurer bla som aldrig får lämna huset.
Ceremonier av olika slag är viktiga i vardag och fest. Den
största ceremonin som hålls i Congresso är flickornas pubertetsfest. Då är det fest mellan 1-4 dagar, en fest som arrangeras av
föräldrarna Då äts det och dricks chicka, sockerrörsvin, man röker, dansar rituella danser. Och på sista dagen klipps håret kort på flickan. Därför säger man oftast ”hårklippningsfest” I ceremonierna är det viktiga ingredienser som inte får fattas. Dansarna har Tex. pelikanbenshalsband runt halsen,de spelar på bambuflöjtar. Man blåser rök från speciellt rullade cigarrer och flickan bjuder på kaffe i fingerborgsstora koppar stående bakom en speciell provisorisk hydda och själv täckt med en schal över huvudet. Man har också tävling i vem som fortast kan dricka
ur sin kalabass-skål med chicka.
Många festdeltagare blir rejält berusade och då har man utsett vissa ”hjälpare” som inte dricker under festen, utan som i de fall det behövs tar hand om den personen och leder den hem.
När det sedan blir dags för flickorna att gifta sig hålls det liknande fester. Det är hos dessa folk som flickan friar till pojken. För att träna sig i att ligga ihop i hängmattan, lägger sig pojken där. Flickans vänner fångar in henne och kastar över henne i hängmattan, hon rymmer, fångas in igen osv., allt som en skojig lek. Ja det finns otroligt många fler ceremonier som är viktiga för Kunafolket men som vi inte har förstått eller kan förklara. Men medicinmannens roll är stor än i dag. De svårast sjuka får naturligtvis söka sig till sjukhus även om det är dyrt för de flesta. Medicinmannen eller kvinnan, är duktiga
botanister, samlar och förbereder plantor, trä,döda djur osv. för olika läkande ändamål. Andra medicinmän är specialister på
sånger, andesånger, ibland kan en och samma person båda delarna. Kunas har ett eget språk som inte är ett skriftspråk utan tal och sångspråk och så länge det talas så finns det och har inte
förändrats på de sista 5oo åren. Det går inte att förstå för det liknar inget annat vi hört, dom flesta talar dock spanska också. Fulla av upplevelser lämnade vi så de bästa öarna vi varit på. Förutom att ha varit på ö-besök har vi förstås njutit av de
svalkande baden,våra gäster har prövat spå snorklingens konst, vi har testat vad det vill säga att ransonera både på vatten, frukt och grönsaker därför att det helt enkelt var svårt att få tag på// Inom parentes måste vi berätta att våra guider tom försökte att få frukt/grönt att hämtas med plan i Panama. Just den dagen då detta skulle arrangeras fungerade inte öns telefon!// Vi har också visat hur man drar upp en stor fisk ,Wahoo på 11 kg! Ja, gott har vi mått tillsammans, dagarna blev så innehållsrika så det där med att ligga och slappa och läsa goda romaner var det inte ens tal om.
Vi bjöd dem emellertid på en avslutande fin 10-timmars seglats fram till Portobelo där vi övernattade och dagen därpå en
halvdags segling ner till Colon. Det är staden man stannar till vid, om man sedan ska vidare genom Panama kanal.
Colon är ingen turiststad, ruffig som den är. Här avråds man från att gå på promenad i staden även under dagtid. Ska du någonstans ska du åka en av de 2000 taxibilar som frekventerar stan. Således är taxi för gemene man, och de priserna betalar vi också.
Vi gjorde en tur med de speciella bussarna som också kör här. De är målade i bjärta färger och fantastiska mönster, och ombord spelas det hög discomusik. Vi tog oss till slussarna vid kanalen för att studera hur det såg ut och det var klart intressant. Så iväg till mataffären och handla för kalaset som var på Hilda nästkommande dag. Flaggspelet var hissat och gäster från norska Pomona och Apparation och danska Carpe Diem kom ombord med
famnarna fulla av presenter till båtens födelsedagsbarn. Det blev dessutom sång och gitarrspel. Men den största överraskningen var morgonstunden som började med munspelstruddilutt från Inger. Den hade hon övat flitigt före hitfärd så vi blev de första att
applådera. Tack för att ni gjorde min dag så trevlig och
minnesrik!
Tack även ni som skickat så många mail och hälsningar på
gästsidan. Det är glädjestunder ska ni veta, att springa iväg till Internet.
Med expressbuss åkte vi dagen därpå alla fyra in till Panama City, tog in på hotell och ”gjorde stan” på eftermiddagen och kvällen. Rose-Marie och Inger skulle flyga hem morgonen därpå och bjöd oss på en 5*-ig hotellövernattning. Tänka er vilken lyx för oss att ha tjusigt badrum och säng som stod stilla på fyra ben! Puss, kram och tårar blev det på morgonen, men vi tror att våra gäster kommer att minnas denna resa som mycket speciell, för det var den!
Vi avslutar detta brev genom att säga ”tekimalo anay” (hej då – vän)
Ani nuga Lisbeth (mitt namn är…)
Ani nuga Lasse

Annonser
Det här inlägget postades i Resebrev. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s