Resebrev 11 juli 2005

Resebrev nr 34 den 11 juli 2005 från Sitka i Alaska

Hej alla semesterfirare!
”CRUSING NOTES”
We suggest you plan your sail
and sail your plan.
Word of mouth is the best source of information
But listen carefully
For different people have different experiences.
One man´s paradise is another man´s hell.
Kauai
Vi lyssnar gärna till andras råd och i detta fall hittade vi, om inte ett paradis, så i alla fall
en mycket vacker ö, KAUAI, som ligger väster om OHAU.
Vi lämnade Honolulu den 5 juni och bestämde oss för att för att besöka Kauai innan vi
skulle ta skuttet över till Alaska. Alla vi pratade med var nämligen lyriska över ”pärlan”
bland Hawaiis åtta öar.
Så vi seglade således dit i fin vind men i grov sjö, som det blir då vind och strömmar
kommer från olika håll. Vi hade preparerat oss med plåster bakom öronen och det var
nog väl, eftersom det definitivt inte blev någon bekväm resa. Vi nästan längtade tillbaka
till trygga och bekväma bryggan på Hawaii Yacht Club.
Det tog 24 timmar att segla till Kauai och vi ankrade i norra delen av ön, i Hannelei Bay.
Det var en stor vik med bra ankringsbotten, sandstränder och surfarvågor på bägge
sidor av viken.
Dagen efteråt fick vi skjuts till flygplatsen där biluthyrningsfirman var belägen. Vi hyrde
bil i två halvdagar och hann gott och väl att se ön. I västra delen fanns en stor Canyon
som vi besökte. Fantastiskt vackert och mäktigt. Helikoptrar kör turer med turister i
området, och det var i jämförelse med planen som vi fick en aning om hur djupt det var
till dalgångarna. Vackra färger, bergsformationer, tystnad!
Dagen efter besökte vi en fyrplats som samtidigt var ett inhägnat fågelreservat. Informativt och mycket vackert. Hela ön var mycket grön då det regnar ganska mycket
året runt. Det var påtagligt rent och fräscht och absolut en av de vackraste platser vi
någonsin besökt. Många filminspelningar har gjorts härifrån, den mest kända är Elvis
”Blue Hawaii”
Vi gjorde härliga promenader, hittade ett Internetställe och så badade vi! Det var ca 24
grader i vattnet, rent och skönt och vi fick ingen sand mellan tårna upp i båten! Under
tiden som vi väntade på bra väderprognos, det blåste lite väl mycket i vår tänkta bana,
skötte vi om Lasses förkylning, spelade Back Gammon och Yatzy. Vi gjorde också en fin tur med dingen upp i en flod som rann ut i bukten. Massor av
kanotister höll till i floden, som slingrade sig in i landet mot höga fjälltoppar som släppte
stora vattenfall ner i flodrännan. Vackert! Tillbaka ut från floden mötte stora surfarvågor
och det var inte helt enkelt att ta sig ut i viken. Lasse gasade på och så studsade vi över
en stor våg och landade på baksidan med en stor duns. Rena rama Flume Ride! Höjdpunkten var emellertid den fina kontakten vi fick med medlemmarna i ”Horse Shoe”klubben. De höll till vid flodmynningen, stationärt tältläger sen många, många år
tillbaka. Och åjovars, ”Horse Shoe” tävlingarna hölls igång på allvar men den största
anledningen till att träffas där var av sociala skäl och att ta sig en öl och lite röka. Ett
gammalt övervintrat hippiegäng som trivdes med att slå sig ner, filosofera och titta på
havet. Dit gick vi när vi behövde hjälp.
Dels fick vi skjuts till biluthyrningen fram och tillbaka och dels fick vi hjälp när vårt
kylskåp gick sönder. Vi blev skjutsade till en annan större by och fick köpt en ny
termostat. Och dagen därpå blev vi skjutsade till byn igen för att handla eftersom de
ansåg att det var där vi kunde få tag på de bästa och mest färska produkterna. Och inget ville de ha som ersättning för hjälpen. De tyckte synd om oss som kom så
långt bortifrån och inte kände någon. De var stolta att kunna hjälpa oss. Äldstemannen DiDi, som körde oss, följde sedan med ut till båten och vi kände att den
fina kontakten var ömsesidig. DiDi som varit fiskare till
proffesionen, hade aldrig varit
ombord på en segelbåt tidigare så han hade mycket att fråga om. Ja, alla på klubben
engagerade sig i att det skulle gå bra för oss, och det kändes så himla gott ”Horse Shoe” tävlingar är ungefär detsamma som när vi spelar varpa fast de använder
hästskor.
På havet igen
Måndag eftermiddag var vi fullpackade, tog ett sista dopp i det härliga vattnet och satte
sedan färd i rakt nordlig riktning. Vi hade mätt upp ca 2400M till Glacier Bay och vi
gjorde en inbördes hemlig gissning vid vilken dag och klockslag vi skulle nå fram. Två
skrivna lappar stoppades undan på hemligt ställe.
Det tog precis 21 dagar att komma fram och Lisbeth tippade till och med rätt på timman. Men, märk väl, att vi under färden ändrade vårt mål från Glacier Bay till Sitka
istället. Mer om detta lite längre fram.
De första 11 dagarna hade vi en riktig ”smörsegling” Gott och varmt, fin sjö och vind,
mycket tid för att läsa, njuta, baka och laga mat. Sedan blev det en förändring i vädret.
Det blev isande kallt och tjock dimma. Så tjock dimma att sikten bara var som bäst
200m upp till en M. Det känns alltid kusligt att inte har sikt men man måste vänja sig
vid att lita på radarn. Och det gör man efter några dagar. Dimman höll i sig i 4 dygn och
det var inte tal om att sitta uppe och stirra ut i ”mjölktjockan” utan det blev vistelse inne
i båten.
Vår värmare fungerade inte! Den var alldeles ny när vi började vår seglats och vi hade
bara haft på den några gånger för att se att den fungerade. Men nu ville den inte gå!
Det var kallt inne i båten. Endast 14grader! Vad gör man? Ja, det blev att klä på sig
enligt flerskiktsprincipen och behålla kläderna på i sängen och svepa in sig under flera
lager med filtar. Vi ersatte våra isdrinkar med varmt the och varm choklad och det gick
bra även om vi frös ordentligt.
Det var då vi beslöt oss för att segla till Sitka för att reparera värmaren. Avståndsmässigt skulle det bli ungefär lika långt som till Glacier Bay. Då dimman lättade efter fyra dagar började det blåsa ordentligt. Sjön växte och vågorna blev jättehöga. Men vi seglade fint med vindrodret och vi hade
vinden in från sidan. Men det var en mycket obekväm segling. Stor energi gick åt för att
röra sig försiktigt så att man inte ska falla, det var svårt att laga mat, det blev endast
snabbvärmd burkmat. Ja, det blev några dagar med riktig usel tillvaro. Storm
Kulmen kom sista dygnet då vinden ökade ytterligare. Vi var förberedda eftersom vi fått
väderprognos, men det kändes ändå otäckt. Vinden var uppe i 45 knop, vilket är storm,
och vågorna var höga men bröt inte eftersom vågorna är längre på djupt vatten. Vi såg
två möjligheter. Antingen försöka segla ut från området eller också att lägga oss
bi. Vi valde det senare. Vinden rev så i den lilla del av förseglet vi hade ute, så vi rullade
in det, surrade rodret, gick ner i båten och lät Hilda rida ut stormen. Det var kusligt till
en början, men båten la sig relativt lugnt i vågorna och tog vågorna snett akterifrån.
Vågorna bröt över båten ett antal gånger och vatten kom förstås in, men det var inga
mängder. Ovädret varade i 5 timmar. Sedan var det precis som om någon stängt av knappen till fläkten. På endast 5 –10 minuter så avtog vinden, och det blev totalt
vindstilla. Vågorna fanns förstås kvar men det var bara för oss att torka upp, starta
motorn och bege oss in till Sitka som låg 30M in. Sitka-borna vet om att sydostvinden
kan vara farlig i dessa trakter. De båtar som varit ute begav sig snabbt hemåt eftersom
det grundare vattnet inne mot land kan dra upp extremt höga vågor. Vi kände att vi gjort ett rätt val som stannade kvar därute. Erfarenheter
Detta var den tredje långa seglatsen vi fullbordat och det är svårt att jämföra med
varandra. Sant är det ju också, att det första
förunderliga/fantastiska man är med om,
gör djupast intryck. Det som följer därefter får foga in sig i det intryck som det första
gjorde. Men helt klart kan vi inte få nog av vattnet, himlen, horisonten och tystnaden. Vi
älskar det!
Djurlivet är också alltid spännande. Under denna resa fick vi uppleva närkontakt med
halvsspäckhuggare
Denna art av späckhuggere är ca 6m lång och helt grå och har kortare ryggfena sin mer
berömda släkting. Vi satt och pratade i sittbrunnen då vi helt plötsligt hade något
stort grått alldeles inpå båten. Tusen tankar far omedelbart igenom hjärnan. En ubåt!!!
En gummiponton!!! Och så fick vi se ett öga!! Men jisses!! Det var ju en val!! Den gned sig mot båtsidan, vi hade kunnat klappa den om vi haft mod. Då vi reste oss upp, blåste den rejält och ”tjattrade” på sina kompisar. Två andra valar kom då simmandes upp mot båten, blåste, och sedan försvann alla tre
och skådespelet var över. Vi var alldeles knäsvaga!
Vi hade också följe av fåglar hela resan. Den nya arten som dök upp var en stor albatross som majestätiskt svävade kring båten. De är enormt stora. Två delfinstim
besökte oss.
Vi mötte endast ett fartyg och två mindre fiskebåtar under resan. Havet är stort!
Vi har känt oss mer och mer trygga med radion ombord, även om avstånden börjar märkas. Vår ”superväderkontakt” Karsten i Panama, har dock inte kunnat höras, men vi
har haft god hjälp av El Cordero och Malinda som kunnat reläa hans prognoser nerifrån
Söderhavet. Vi har också pratat med Sverige ett antal gånger och på själva midsommarafton fick vi uppläst ett mail från Inger Wallin som gått genom Panama, El Cordero och ut till oss. Tänk att tekniken och framför allt hjälpsamheten kan funka så,
och så glada vi blev dessutom!
I vårt kölvatten, några dagar efter oss, kom så en annan svensk båt, Lorna, med Bo och
Vivi ombord. De hade samma mål som oss, så vi hade kontakt med varandra över radion den sista veckan. De skandinaviska båtarna är ju inte så frekventa i Alaska så det
kändes jättekul att ha träffat på dem. Säkerligen kommer vi att träffas en hel del.
Sitka
Infarten till Sitka gick lugnt och stilla. Det var en fin, sen söndagseftermiddag.
På båda sidor i inloppet blåste valar fast de var för långt borta för att vi skulle kunna se
dem. Söta Lunnefåglar simmade makligt åt sidan då vi passerade, och över våra huvuden svävade stora örnar. Vi kände nackhåren resa sig. Den lilla byn med ca 9 000
invånare låg vid foten av höga fjäll med lite snö fläckvis kvar på topparna. Idylliskt!
Vi fick en plats i fiskehamnen. Knappt hade vi förtöjt innan vi föll i djup sömn.
Dagen efter var 4:e juli och nationaldag. Solen sken och vi tog cyklarna in till stan. Fullt
med folk som tittade på paraden och andra roliga aktiviteter. Själva stod vi på plats och
beskådade brandmännen som utkämpade vattenkrig med slangarna genom att spruta en tunna över en given linje. Barnen runt omkring var överförtjusta och plaskblöta.
Det var musik och mingel och vi njöt i fulla drag.
Sitka är som sagt en liten stad (den femte största i Alaska läser vi just) och ligger på en
ö med färjekommunikation till fastlandet. Fisket dominerar men turismen kanske ännu
mer. Cruisingskepp kommer in dagligen med massor av gäster och souveniraffärerna i
centrum präglar helt klart statsbilden. Allt du vill göra i
vandringsväg eller med havskayak
finns här, och sportfiskarna har ett eldorado. Det finns fortfarande kvar mycket historia efter ryssarna som bodde här för mer än 135 år sedan. Vi har tittat runt lite
grand, beundrat det vackra biblioteket men framför allt pratat, eller snarare sagt blivit
kontaktade av folket som bor här. Vilken otrolig vänlighet vi fått ta del av! Många har faktiskt gamla svenska anor i bakgrunden.
Vi har blivit hjälpta att hitta reparatör till värmaren, vi fick tag på en Volvo-reparatör då
motorn helt plötsligt strejkade (!) Det visade sig vara startbatteriet som var slut vilket
var svårt att själva upptäcka eftersom det visade fullt volt men det fanns inget ampere
kvar.
Kommande planer
Ja, efter att ha fått ordning på skutan efter den blöta seglatsen har vi nu kommit i
ordning igen och njuter av tillvaron. Vi ska emellertid segla härifrån om några dagar då
vi fått tillstånd att besöka Glacier Bay som är en nationalpark och ligger ca en dags
seglats norrut härifrån. Vi får lov att vara där en vecka från och med 16 juli, och vi
förväntar oss, att förutom glaciärer få se val, björn, utter och många olika slags fåglar. Vi är förväntansfulla!
Vi avslutar detta resebrev genom att önska er alla en fortsatt varm och go´ sommar. Vi
vet att ni äntligen fick värmen som ni längtat efter. ( själva har vi ca 15 till 20 grader
under dagen, vattentemperaturen
är 12 grader!)
Kramar till er alla från Alaskaentusiasterna Lasse och Lisbeth

Annonser
Det här inlägget postades i Resebrev. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s