Resebrev 7 september 2005

Resebrev nr 37 den 7 september 2005 från Ladner, Canada

How are you doing? ( så hälsar man här )
Sist vi skrev var vi i Port McNeill på Vancouver Island och därifrån seglade vi så vidare
söderut. Robson Bight var en bukt som var späckhuggarnas favoritvik. De drog sig gärna dit och skrubbade sig i den ”speciella” sand som fanns där. Vi visste innan att
man skulle hålla ett säkert avstånd för att inte störa djuren, och det bedömde vi att vi
gjorde. Men vi var för långt in i viken då en snabbgående gummibåt med två parkvakter
påpekade att vi var för nära. Vi vände förstås, men just då fanns det inga valar i viken.
Vi såg dem någon timma senare söderut men de var på ganska långt avstånd. Gruppen
verkade bestå av 10-15 valar. Vi fick en bra och upplysande broschyr av vakterna. I den
fick vi veta att späckhuggarna oftast är på hopphumör vid lunchdags. Vi tog oss vidare till Port Harvey, Granite Bay och kom sedan till de beryktade strömställena Seymor Narrow och Cape Mudge. På sjökortet står det varningar. Strömmarna är så starka där som upp till 16 knop! Det gäller alltså att gå vid slackvatten. Har man bara lite medström och vind emot så bygger sjön upp korta och höga vågor. Vi passerade med ca 3-4 knops medström och 20 knops vind emot, och
det var RIKTIGT otäckt! Och man kan inte heller bara vända! Som tur var varade det
svåra området bara en halvtimma och sedan kunde vi pusta ut igen. Comox och Nanaimo var två trevliga städer som kändes välkomnande och som skulle kunna vara bra övervintringsställen. Vi stannade två dagar på vardera ort. I Comox ankrade vi nära en slags pråm som hade invaderats av en stor sälkoloni. Det
var ca 75 sälar som gonade sig i solen. Det var roligt att studera dem och lyssna till
deras starka ”snarkljud”. Vi såg en säl som hade fångat en riktigt stor lax och som han
låg och mumsade på i vattnet. Tyvärr stinker det om sälarna så det är inte så käckt
att bo så nära dem.
Vi har också kunnat studera den stora Great Blue Heron ( häger )som finns i mängd här.
Den mäter nästan 1,5meter mellan vingarna och kan stå blixtstilla i vattnet rejält länge
innan den blixtsnabbt fångar sitt byte av småfisk och grodor. Canada gässen är också
vanliga. Vi ser dem komma i stora flockar. De är så vackra. Vackra är också svanfamiljen med mamma, pappa och de tre barnen som seglar förbi vår båt några gånger varje dag. Och här på och vid bryggan i Fraser River kivas ankorna och snattrar
efter mat och skiter ner på bryggan så att vi får vakta över vad vi placerar våra fötter.
Till Fraser River och det lilla samhället Ladner söder om Vancouver lockades vi av Fred
och Mary, ett seglarpar som vi träffade i Honolulu. De har varit ute och seglat jorden
runt under 7 års tid, men har nu avslutat sin seglats och återvänt till sin bostad här i
Ladner. Alldeles utanför lägenheten finns bryggan där de har sin båt. De visste att en av
platserna var ledig då ägaren var båtlös för tillfället. Och det är där vi ligger just nu.
Fred och Mary har tagit hand om oss på ett suveränt sätt, visat oss runt till fots och
med bil, de har lånat ut sin lägenhet och två bilar till oss en vecka då de själva varit
bortresta. Oerhört generöst av två personer med stora hjärtan! De som äger båtplatsen har också varit hos oss på besök. Vi får lov att stanna här så
länge vi vill som deras gäster!
Och så har vi haft kärt besök från Göteborg!
Henny och Jan-Erik kom från Seattle med hyrbil och det blev ett kärt möte. Vi gladde
oss åt brev, nya böcker och korsordstidningar, Gevaliakaffe och nyponsoppa, snaps och
smågodis och en ny termostat till kylskåpet. Rena rama julafton med andra ord! Sen
skvallrade vi hela natten och dan därpå seglade vi iväg ut till en ögrupp öster om
Vancouver Island, som heter Gulf Island Vi höll skarp utsikt efter späckhuggare som skulle finnas i området. Det går en hel del turbåtar hit just av den anledningen.
Men tyvärr fick vi inte se några valar. Däremot var sälarna mycket aktiva och de var
många runt om oss. Vi var ute med båten i tre dagar och hade kanonfint väder, shorts
och linne var klädseln och näsorna och axlarna blev brända. Sensommardagar är underbara!
Nästa utflykt blev med bil upp till bergen nord och öst om Vancouver. Det var en oerhört vacker väg upp till Whistler som är den ort som tillsammans med Vancouver ska
stå som värd vid vinter OS år 2010. Whistler var en mycket charmig by som rustats upp
för mycket pengar just för att få spelen. Arkitekter har gjort ett fint jobb, likaså
landskapsarkitekter, och vi har redan bestämt oss för att ta en tur dit upp till vintern.
Det är ju i första hand en vinterort, men man har lagt stor energi på att sälja byn även
som sommarort och lyckats riktigt bra. När vi var där ägnades helgen åt mountain bike.
Det pågick en tävling där man under 24 timmar skulle cykla så många varv som möjligt runt en bana. Vi cyklade inte, vi bara tittade på de trötta och leriga
cyklisterna. Vi åkte en bit längre norrut och övernattade i en annan liten by som hette Lillooet. Vägen dit var vacker, höga berg och djupa dalar, glaciärer. Fiskare,
jägare, klättrare, vandrare och forsrännare får sitt lystmäte här. Vi stannade vid en flod och tittade med spänning på en grupp forsrännare/kanotister,
som skickligt tog sig genom den strida floden. Det gick inte lika bra för alla. Vi såg några
välta och förlora sin farkost och sköljas med i vågskummet. En kanotist, som tog sig
iland, klättrade uppför den branta och steniga slänten och promenerade tillbaka på
järnvägsrälsen upp till byn. Järnvägen ja, det var otroligt att iaktta de många tågen som
kom och gick med ca 120 vagnar på släp efter loket. Det såg så oändligt långt ut, som
en lång ringlande orm, när det tog sig fram längs de kurviga bergssidorna. Lillooet är en gammal stad med guldgrävaranor, var känt för sina salooner och spritbutiker. Någon person importerade kameler ditupp som
transportdjur för gruvorna,
men det blev aldrig någon succé. Kamelerna spottade, fräste och stampade och var svåra att handskas med. Några smet iväg, andra åts upp och den sista kamelen hamnade i en djurpark
Henny och Jan-Erik åkte tillbaka till Seattle efter en vecka tillsammans med oss, och vi
kände alla att tiden hade gått alldeles för fort. Men så är det ju när man har trevligt
ihop.
Sent ikväll ska vi åka till gränsen och möta våra vänner från Danmark. Det är Anne och
Flemming som kommer med bussen från Seattle och ska vara tillsammans med oss i tre
veckor. Så nu är båten städad, packad och klar för nya seglaräventyr upp till Princess
Louisa Inlet som ligger högt upp i Jarvis Inlet.
Vi berättar förstås om det i nästa brev.
Ha de´ (:- (:- från Lasse och Lisbeth

Annonser
Det här inlägget postades i Resebrev. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s