Resebrev 16 juli 2006

Resebrev nr 62 den 16 juli 2006 från Trobrianderna, Papua New Guinea Hej alla!
En 15-årig gammal dröm har gått i uppfyllelse, vi har kommit till Trobrianderna!
Ja, för så länge sedan hittade vi Göran Burenhults bok ”Kärlekens öar” i bokhandeln. Det blev kärlek vid första ögonkastet. Dit ville vi komma! Vi undersökte färdväg och, jodå, det gick att flyga in till Papua New Guinea och Port Moresby och sedan med ett mindre plan till någon liten ö och sista biten med postbåt eller färja. Strax innan våra biljetter var bokade läste vi en liten notis i Göteborgs Posten att en malariaepidemi hade brutit ut på Trobrianderna och att över 20 % av befolkningen hade dött. Besvikna lade vi resplanerna på hyllan men glömde inte bort vår ö. Inte anade vi då att vi en dag skulle komma seglandes dit i vår egen båt. Vi vill berätta detta så att ni förstår att det är STORT för oss att komma dit. Den polske antropologen Malinowski besökte öarna i början av 1900- talet och beskrev samhället och fotograferade förstås i svart/vitt. I början av1990 kom Göran Burenhult dit och följde upp Malinowskis arbete och pekade på de små förändringar som hade skett. Bilderna i hans bok är fantastiskt fina och spännande. Han gjorde också en film för SVT. Trobrianderna är sägenomspunnet och hemlighetsfullt och kan sägas vara ett klassiskt söderhavsparadis. Läser man seglingsbeskrivningar så tillhör farvattnen världens mest svårnavigerade och fruktade. Det var svårt att få tag på sjökort och då vi slutligen hade några i vår hand så var stora områden fortfarande inte uppmätta. Men visst fanns det en led för stora fartyg öster om ögruppen, så den gick ju fint att använda. Men vi fick ge upp tanken på att segla insidan på tillbakavägen. Det var alltför många oklarheter för att vi skulle våga riskera något.
Trobrianderna är inte så stort. Det består av ca 10 öar och befolkningen är på ca 15 000 invånare. Huvudön Kiriwina är inte större än 4x 0.5mil. Samtliga öar är låglandsöar med djungler som har en öronbedövande kakofoni av starar, duvor, papegojor, cikador och grodor och där ljudstyrkan ibland upplevdes som besvärande.
Under torrperioden regnar det 6 timmar om dan, luftfuktigheten är ungefär 100 % och dagstemperaturen är 30 grader. Således är
förutsättningarna för odling alldeles utmärkta Mangroweträsk täckte stränderna omväxlande med kristallvita sandstränder. Var detta paradiset?
Spänningen var förstås på topp då vi kom dit, väl förberedda och med en viktig inträdesbiljett i handen, Göran Burenhults bok!
Med boken fångade vi ett enormt stort intresse och människor kom från alla håll för att titta i den. Många som fanns avbildade fanns fortfarande i byarna, fast 20 år äldre, andra hade dött men man kom ihåg dem. Det verkade som om ingen av dem hade sett fotona eller boken tidigare. Tyvärr var boken på svenska men vi översatte förstås så gott vi nu kunde. Vi mötte vackra människor med stort självförtroende, skratt och varma leenden. Här i detta stenålderssamhälle hade tiden inte skyndat fort. De bilder som fanns i boken var inte mycket förändrade, den största skillnaden var att kvinnorna inte längre var barbröstade utan hade europeiska kläder.
Till dessa öar kommer det inte så ofta turister så vi väckte en hel del uppmärksamhet. Vi skrämde faktiskt de små barnen som började gråta då vi närmade oss dem. ”Dim-Dim” kallas vi, och det betyder förstås blekansikte.. Människorna var ganska fräcka i den betydelsen att de gärna sprang fram och tog på oss, på skinnet, eller speciellt på Lisbeths vita hår. De ville titta i hårbottnen av någon anledning!
Vi besökte två öar, Kitawa och Kiriwina och på huvudön besökte vi byarna Kaibola, Labai, Mwatawa och Losuia. Byarna var byggda på ungefär samma sätt. Det fanns en stor samlingsplats i mitten, eller ceremoniplats, där allt av större vikt skedde. Där låg oftast även hövdingens hus. Runt omkring reste sig de små enkla husen på stolpar med en veranda utanför. Husen var förstås monterade utan spik, skruv eller hammare men i stället hopbundna med vidjor och med flätade palmbladsväggar och tak. En del byar hade grästak som var särskilt hållbart. Särskilda hus fanns där man förvarade den viktigaste grödan, jams. Det var framförallt ett hus som var till beskådande mer än som förvaring eftersom man oftast hade så stora skördar att jamsen räckte mer än väl till födan.
På bygatan, som var av hård trampad lera, eller på altanen hände allt av det vardagliga livet. Där lagade man mat, tvättade, lekte eller satt ner med ett träsnideriarbete. Eld fanns tillgängligt överallt. Man hämtade en träbit med eld om man behövde till cigaretten eller till kokningen. Skulle man gå till odlingen eller ta en tur med kanoten så bar man med sig ett stycke eld. Oftast fick barnen springa iväg och hämta eld till de vuxna. Egendomar förvaltas och ärvs uteslutande av kvinnorna. Kvinnorna organiserar också betydelsefulla ceremonier och äldre kvinnor har mycket hög status. I mycket av detta har männen inte tillträde. Männens värld är hans trädgård. Ju finare och mer välskött och om han får stor skörd desto större aktning får han. Männen odlar åt sina systrar och inte till sin egen familj. Alla barn tillhör mammans släkt. Så morbror är egentligen en viktigare person än pappan!
En annan viktig status för män är att delta i ”Kula-cirkeln”. I korta drag innebär det ett varuutbyte med partner på andra öar och man seglar med sina kanoter i speciella cirklar. Gåvorna som byts vid de tillfällena är konstfyllt gjorda snäckprydnader. Vissa av dessa snäckor är idag mycket gamla med ingraveringar. Vi hade turen att få titta både på prydnaderna (som benämndes Bagis och Mali) och segelkanoterna, men inte att få följa med på en tur. Kanoterna var smyckade med kaurisnäckor, de hade vackert målade stävprydnader och för övrigt vackert dekorerade. Kanoterna var i storlek för ungefär 15 mäns besättning
.
På Kiriwina användes ett inhemskt betalningssätt som kallas för ”dobas”. Det är gröna bananblad som skärs i remsor och dekoreras. De läggs sedan för torkning i solen, buntas ihop i knippen och läggs sedan till förvaring i en jättestor flätad korg. Det är familjens bank. Med dobas kan man sen handla olika saker av varandra och ge som gåvor vid vissa festligheter eller högtider.
Vi fick vara med på en ”Sagali” som är en slags begravningsceremoni. Den går av stapeln en tid efter det att själva jordfästningen ägt rum. Då utbyttes massor av gåvor, dobas, jams, taro, grönsaker, tyger, betelnötter och vanliga pengar i ett komplicerat system som byggde på återbetalning av tjänster inom den dödes familjer. Ceremonin tog nästan en hel dag och det var mycket rörigt tyckte vi. Men vi blev informerade om att det sköttes mycket strängt, och helt enligt gamla seder. Höjdpunkten på den långa dan blev en god måltid på bland annat tapioka som bultats möra och sedan kokats länge i kokosmjölk. Mycket gott! Folket på Trobrianderna såg oförskämt friska och välmående ut och det berodde förmodligen på deras hälsosamma kost. Huvudfödan var, som vi sagt tidigare, jams. De åt andra rotfrukter som sötpotatis, taro och tapioka, frukt och grönsaker, kokosnötter. Detta kompletterades med fisk och ibland kyckling eller gris som grillades eller kokades. Man använde ytterst lite fett eller socker. Människorna såg ut som vältränade idrottsmän utan tillstymmelse till övervikt. De flesta gamlingarna var också förvånansvärt rörliga och viga. Det var väl egentligen bara tänderna som såg förskräckliga ut efter allt beteltuggande.
Vi var också bjudna till en jamsceremoni som alltid avslutar varje års jamsskörd. Då pallades all jams upp i olika högar på cermoniplatsen och man flyttade jams än hit och än dit till sina olika familjer eller släktingar. Även denna ceremoni verkade ytterst komplicerad för oss att förstå. Det utdelades också prispengar till bästa eller störts skörden, till tjockaste, mest runda eller längsta jamsen. Vi tittade på en jamsfrukt som var över två meter lång!
Vi mötte som ni säkert förstår en mängd olika människor och vi blev väl omhändertagna av en man som hette Jesper och som fungerade som en slags bypolis. Han visade oss allt vi ville se, och då vi blivit mer kända gick vi turer för oss själva. Ett tillfälle kommer för alltid att finnas i våra hjärtan och det var ett besök hos en sörjande familj. De hade mist sin 25- åriga dotter tre veckor tidigare. En bild på henne som 5-årig flicka fanns i vår bok. Familjen frågade om vi kunde kopiera bilden. Vi har en skrivare ombord så vi gjorde ett fint foto, hittade en ram i våra gömmor och gick till familjen med gåvan. Det var ett stort tillfälle för dem. Att ha foton överhuvudtaget är sällsynt och att få en inramning på sin dotter gladde dem verkligen. Men först var det sorgeceremoni med svartklädda gråterskor i stora skaror och vi undrade ett tag vilken ända detta skulle ta. Men det stillnade ner så småningom. Sedan blev det middag och gåvor till oss både från familjen, en morbror och från änkemannen och hans båda barn. När vi bjöds på middag dukades det upp för oss båda, mannen satt bredvid och samtalade och när vi sedan har ätit färdigt, bjöds resten av maten till övriga familjen som åt i skymundan någonstans. Vi träffade också Elisabeth, en av de många vi mötte på öarna och som hade fötts som albinos. Vi bjöd henne till båten en dag och hon kom ut tillsammans med tre av sina vänner. Vi gav henne några tuber med solkräm och vanlig hudkräm, en solhatt, solglasögon och ett par skor. Det är ju inte enkelt att leva ett primitivt liv i solljuset med ett sådant handikapp. (Fast egentligen gladdes sällskapet mest åt varsin flaska med nagellack som de till Lasses förfäran började använda redan på turen tillbaka med dingen. Fortfarande finns det röd nagellack på utsidan!) På Trobrianderna är det viktigt att göra sig vacker inför varandra. Både män och kvinnor dekorerar sig med blomster och tatueringar. Att ha uttänjda öronsnibbar är speciellt attraktivt för kvinnorna. Redan som småflickor sätter man ringar av sköldpaddsskal i öronen och trär i nya ringar allt eftersom. Vid vuxen ålder kan de ha ett 30-tal ringar och hålen är förstås stora.
Det finns ett antal olika kyrkor på öarna och prästerna stannar ett antal år på olika platser. Men fortfarande är tron på häxkonster mycket stark. Vi mötte en kvinna som var mycket upphetsad då hon sett en orm i mänsklig skepnad utanför sitt hus. Strax innan vi kom dit hade 7 kvinnor varit vid stranden och tvättat. En av dem hade plötsligt dött, fyra andra dog på sjukhuset. Doktorn kunde inte finna någon förklaring utan de flesta i byn bedömde det som häxkonst. ( En av kvinnorna var den vi gjorde fotot på) I den byn fanns faktiskt en doktor men det vanliga är att det finns en liten sjukstuga med en sjuksyster som ger den hjälp hon kan. Vi blir ofta tillfrågade om medikamenter när vi kommer någonstans och det beror säkerligen på att seglare ofta har ett skeppsapotek med diverse ting. Här på Kitawa kom de med en pojke som hade brännskadat sig. Hans sår var så illa att vi inte kunde hjälpa till. En annan liten pojke skar sig i armen och hans mamma klämde ut lite bröstmjölk och baddade såret!
Att barnen skadade sig då och då hände förstås men det verkade inte bekomma någon. Barnen hade som vi tidigare sett mycket stor frihet. Redan som 2-åringar fick de sin kniv som de sedan använde hela tiden. Det är det verktyg som används till allting. Så att männen på Trobrianderna är kända för sina konstfulla snideriarbeten, har kanske har sin förklaring. Vi var nyfikna på deras alster och de ville verkligen sälja till oss för att få kontanta pengar. Mest var der skålar eller utsirade figurer från någon legend. Vandringstavar i ebenholtsträ var också vanliga, liksom trummor med krokodilutseende. Vi köpte några saker men vi fick desto mer i gåvor eller så bytte vi med kläder eller matvaror. Ett verktyg som uppskattades mycket på öarna var den svenska yxan som gick att köpa i större städer. Det var allom bekräftat att det var den bästa yxan. Köpte man en sån varade den livet ut!
Ett evenemang som vi fick vara med om på ön Kitawa, var en
segelbåtstävling. Det gällde en tävling mellan hemmagjorda miniatyrbåtar ( ca 1- 1,5 meter långa med utriggare ) som pojkarna och männen hade tillverkat. Tävlingen skedde en gång om året efter jamsskörden så vi hade tur att vara där just då. Och att det blåste tillräckligt mycket för att båtarna skulle kunna segla förstås! Vinnaren från föregående år och hans familj stod för arrangemanget och hela byn deltog med liv och lust. Hela dagen ägnades åt matlagning vid stranden medan de som skulle delta i tävlingen tränade med sina båtar inför själva tävlingen på eftermiddagen då högvattnet skulle komma. Man monterade upp ett festträd som dekorerades med vackra tyger och allehanda gåvor, frukter och grönsaker och pengar och som sedan skulle tillfalla årets vinnare och hans familj. Det blev förstås en mycket spännande dag för oss. Den stora jordugnen preparerades medan de nyslaktade grisarna togs ur, varmvattenskittlarna hängde över eldarna och ris och te kokades. Grisdelarna lindades in i palmblad och lades i jordhålan tillsammans med en massa rotfrukter. Sedan täcktes allt över med sand och stenar och sen fick det pysa där ett antal timmar. För barnens del var det helt naturligt att norpa åt sig ett rått revben från slakten, eller som en liten flicka gjorde; hon hittade grisens blåsa och var lycklig över att ha fått en ballong!
Själva tävlingen blev spännande. Det var 10 heat med vardera en vinnare som gick till final. Männen gick ut till revkanten ca 400 meter från stranden och släppte sedan på en given signal sina farkoster som seglade iväg mot målgången vid stranden. Flera båtar kolliderade under färden och vindkast avgjorde utfallet många gånger, men det var otroligt spännande och engagemanget stod på topp.
Efter prisutdelning blev det mat och sedan vandrade alla hemåt i natten! Vi skulle kunna berätta mycket mer, som tex då vi hade två gäster ombord på kvällen och då den ena kanoten slet sig och försvann i mörkret, då vi var hembjudna till en pensionerad lärare i hans fina hus med möbler, då vi gjorde en utflykt till Losuia med en liten motorbåt och fick ett förskräckligt regnväder över oss, då vi hade lektion i byskolan eller då vi kom till Ipos by för att visa boken och hela byn var där för att titta på oss……
Men vi avslutar vår berättelse från Trobrianderna här och nu och återkommer snart igen för att berätta om hur vår färd går vidare. Hälsningar från Paradiset på Trobrianderna och Lasse och Lisbeth PS Vi donerade vår bok till skolbiblioteket i Kaibola. Alla på ön ska kunna gå dit och titta i den DS

Annonser
Det här inlägget postades i Resebrev. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s