Resebrev 10 september 2006

Resebrev nr 43 den 10 september 2006 från Tahiti

Ia or ana (hej), nu är vi på Otaheiti!
Otaheiti, eller som vi också sa, Tjotaheiti, var ett lustigt namn att lägga på
tungan då man var liten, ja för om man kom dit, då var man väldigt långt
borta. Att det var ett äldre namn för Tahiti visste vi inte förrän vi anlände hit
för två veckor sedan.
Men innan vi ankrade här var vi först lite över en vecka på APATAKI och
därefter två veckor på RANGIROA, båda två atollöar.
APATAKI är en atoll som inte har så många besökare men vi hade sällskap
större delen med franska SIRIUS och amerikanska AMAZING GRACE, båda
båtar med ungdomar ombord.
Nu längtade vi efter färskmat. Då vi ankrat i lä bakom en liten fin obebodd ö,
tog vi dingen till öns affär. Det tog en timma för oss att komma dit, vi var tre
personer. Tyvärr var veckobåten med färskvaror försenad så vi fick vända
tillbaka med lite annat i bagaget istället.
Men då fick vi verkligen känna på vad det vill säga att gå mot strömmen. De
fem hästar vi hade till vårt förfogande hjälpte inte mycket. Då vi kört en
lång, lång stund med högsta speed hade vi backat flera hundra meter! Det
var en både lustig och kuslig upptäckt. Det hade blivit mörkt dessutom. Vi lät
strömmen föra oss tillbaka och bad några fiskare om bogsering. De tog oss
på släp förbi det värsta strömstället och sedan tackade vi och satte fart mot
våra båtar. Det tog två timmar, vi hade höga vågor mot oss och Lisbeths´
gummidoja fick duga som öskar då det riktiga var försvunnet! Det var
otroligt skönt att vara tillbaka på båten, brödet var faktiskt torrt, men Sirius
fick öppna sina påsar med spagetti, och låta stråna torka i solen nästa dag.
Den lilla ön var förtjusande idyllisk, det låg ett övergivet hus där och vi
spekulerade livligt över hur vi skulle gå tillväga för att rusta upp stället!
Vattnet var kristallklart, vi kunde stå och titta på vackra fiskar vid revkanten,
sandstranden var kritvit och palmerna susade behagligt och gav den lilla
skugga vi behövde. Paradiset?
Herr Assam med sin kinesiska familj bodde en halvdags seglats längre bort. I
böckerna stod det bland annat att de odlade grönsaker som man kunde
köpa. Vi blev anvisade en god ankringsplats, klev iland och tittade på
familjen pärlodling, kokosplantage och deras hönseri. Årets odling av
grönsaker hade torkat, så det fanns inget att köpa, men däremot köpte vi en
höna och ett tjog ägg.
Det blev en trevlig bekantskap med familjen. Vi fick följa med ut på
fiskafänge och lärde oss att agna med små krabbstjärtar. Och det var
jättekul att se hur många olika sorters fiskar vi fick upp. De flesta var ganska
små men de lär vara de nyttigaste att äta. Det var en god lektion vi fick och
som vi senare haft nytta av då vi fiskat själva.
På kvällen blev vi inbjudna till familjen på middag av dagens fångst. Vi satt
vid ett lågt vackert dekorerat bord vid strandkanten och njöt av fisk, ris och
andra små rätter tillagade med mycket kokos i. "Poisson de Crue", som nog
kan kallas för nationalrätt, är rå fisk marinerad i lime och kokosmjölk, lök
och lite annat, fanns förstås också på bordet. Trots att vi varken kan franska
eller polynesiska och Assam och hans fru bara kunde hjälplig engelska så
hade vi en mycket trevlig afton ihop.
Dan efter hjälpte vi till med kokosnötsklyvning. Nötterna lades sedan upp på
höga bord för att torka några dagar i solen och sedermera bli kopra för
försäljning.
Vi fick också göra bekantskap med familjens tama haj som två gånger om
dan kom simmandes in till strandkanten för att få sin frukost respektive
kvällsmat. Vi kunde klappa den på ryggen, den var sträv som sandpapper.
När den slukade sin fiskbit skedde det med en sån snabbhet att vi med ögat
inte kunde se rörelsen. Ljudet var kusligt, sluuurp! Inte önskar vi någon att
bli hajmat!
Assam visade fotografier på en stor vithaj som han fångade för ett antal år
sedan i vattnet strax utanför. Den var enormt stor, ungefär två och en halv
meter lång, och fick tas upp med hjälp av en stor kran fäst på traktorn.
Käkbenet hängde kvar utanför deras hus som minne.
Man kan göra otroligt många olika saker med palmblad och vi tittade på då
Assam och hans fru flätade korgar och gjorde borstar och för skojs skull en
boll och ett par glasögon!
Vi fyllde våra vattentankar med vatten från stora cisterner som familjen hade
och vi fick också låna en primitiv tvättmaskin som kanske inte tvättade super
rent , men ändå.
I avskedsgåva fick vi vackra polerade ostronskal.
All vänlighet vi möter så här, hoppas vi kunna bevara i våra sinnen och
försöka återgälda när vi själva får gäster här eller när vi kommer hem så
småningom.
Vi seglade vidare i atollen och gjorde strandhugg på öde platser. Två kvällar i
rad tände vi stor brasa på stranden tillsammans med SIRIUS och AMAZING
GRACE. Lasse och jag hade fångat skojiga och goda fiskar under dagarna
som vi sedan lade på grillen och de andra bidrog med annat tilltugg. Det var
kolsvart, varmt, myggigt och mysigt. Plötsligt kom en jättestor haj alldeles
intill stranden, förmodligen lockad av ljuset från brasan. Vi undrade om det
var Assams tama haj, men ingen utav oss vågade testa med att sträcka fram
en fiskbit!
Och så bar det vidare iväg mot RANGIROA, världens näst största atoll och
den mäter 75km x 25 km inne i lagunen (den största är Kwajalein på
Marshall Island) Revringen är formad av 240 små öar och ungefär 130 små
kanaler finns in till lagunen. De flesta kan man inte ta sig in igenom på grund
av ström och vågor, utan det är i huvudsak genom två bredare pass som
man seglar in. Vi prickade inte helt rätt i tid, utan möttes av höga vågor
emot oss, men vi gasade på och tackade vår starka motor och tog oss in till
en skyddad ankarplats.
Rangiroa är en stor turistort med snorkling och dykning som
huvudattraktion. Klart vatten som i ett akvarium, fina fiskar och korallrev,
har gjort att öns satsning på fina hotell och fin flygplats har slagit väl ut.
Och nu fick vi äntligen köpt färsk mat. Morötter – mums, papaya, gurka,
vitkål, kött, glass!
Och diesel och bensin.
Vi seglade sedan tvärsöver "sjön" för att kunna njuta lite ensamhet. Det blev
några dagar med ganska mycket blåst men vi tog oss iland och strosade
bland svarta korallklippor som bildade revet. Innanför fanns det djupa
bassänger med turkost vatten. Det var alltför strömt att simma i
bassängerna om man skulle ha hamnat emot några vassa koraller men det
var härligt att gå omkring där. Vi såg en sköldpadda, delfiner, hajar och en
rocka. En god utdelning på dagen.
För att sedan ta sig hit till TAHITI behövde vi två dagars segling. Vi hade
avvaktat för att få de rätta vindarna och blev lite besvikna då rapporten inte
överensstämde med vad det blev i verkligheten. Det blev vind nästan mitt
emot och mycket vind dessutom. Nu var ju seglatsen inte så lång, men vi
var glada då vi kom fram. Ännu gladare blev vi att vi precis kom fram till
ankringsplatsen eftersom motorn just började sacka. Den gick plötsligt bara
på låga varv!
Det visade sig senare att flera av seglarna hade fått samma bekymmer.
Anledningen tros finnas i den diesel man tankar här. Efter byte av filter
fungerade motorn normalt igen.
Tahiti är den största ön i Sällskapsöarna. Namnet betyder inte att man är
sällskaplig utan att ön ligger i sällskap med ett antal andra öar. Papeete är
huvudort på vulkanön och det bor ca 170 000 invånare här (ca 80 % av
Franska Polynesiens invånare). Det är en modern storstad och en
anknytningspunkt för turister. När man varit på småöar som vi den senaste
tiden varit, översvämmas man av intryck och blir nästan lite chockerad över
att mötas av så mycket människor, trafik och avgaser. Det tar några dagar
att vänja sig.
Här har vi klarerat in hos tull, polis och immigration och här har vi ansökt om
förlängt uppehållstillstånd, eftersom vår tremånadsperiod som man får
automatiskt, är till ända. Den senare delen är inte klar ännu, men vi hoppas
på ett positivt besked.
Medan vi väntar på att proceduren ska bli klar har vi turistat lite på ön,
mestadels med lokalbuss. Det är enkelt att hoppa på en "truck" längs vägen,
betala en fast summa på ca 10 kronor och åka den bit man önskar.
Truckarna är en enkel typ av minibuss, med ett träbyggt chassi på en lastbil.
De tar ca 12- 28 passagerare beroende på storlek och enkla träbänkar är
fastspikade längst sidorna och en bänk i mitten. Det är lågt i taket så man
går hukande in och sätter sig. Enkla plexiglasskivor fungerar som fönster,
som man lyfter ner om man vill ha in luft.
Kul att ta sig en tur, titta på omgivningarna och titta på folket. En
genomsnittsperson är klädd i shorts, linne eller kortärmat, har badtofflor, är
mörkhyade, mörkhåriga och är tatuerade. Detta gäller både män och
kvinnor. Kvinnorna har oftast en blomma bakom ena örat, i vänster om man
ledig och bakom högra örat om man är upptagen. Till fest klär sig både män
och kvinnor i färgrika kläder och både män och kvinnor har blomster både
runt hals och i håret. Så gott som samtliga kvinnor har långt hår. På fest har
de inte håret uppsatt utan det räcker ända ner till midjan. Vackert!
En dag var vi på Musee´ de Tahiti och tittade på en specialutställning om
dansdräkter. Det var en förtjusande samling dräkter som visades, alla
tillverkade i naturmaterial. Fantasifullt och mycket dekorativa!
Här i Papeete träffar vi åter igen finska MARITA och likaså en större dansk
båt på väg jorden runt med lite olika besättningar. Just nu är de 11 personer
ombord. Vi var på besök och fick en visning av det vackra 21-åriga
träskeppet, som är en skonare på 60 fot. Konstruktören Peter var för
närvarande ombord. En av de andra byggarna Lasse, hade varit här på Tahiti
med en annan båt för 30 år sedan. Då ankrade man upp utanför bukten i
stan och knöt fast linorna i palmträden på stranden. En smal bygata fanns
med absolut ingenting av nutida hamnpirar och storstadsbebyggelse.
Flygplats fanns inte då heller så det har skett en enorm utveckling.
Vi hoppas på fler fina dagar med upplevelser och även tid för vardagliga
göromål innan vi lättar ankare för att bland annat besöka ön MOOREA som
ligger på andra sidan sundet.
Upptäcktsresande Bengt Danielsson som bodde många år här i Papeete,
beskriver Moorea så här lyriskt: citat
"Från mitt arbetsrum har jag världens vackraste utsikt. Huset ligger på
stranden av en ljusblå, men ofta grönskiftande lagun, som avgränsas av ett
rött korallrev, bortom vilket det mäktiga, mörkblå havet tar vid. Precis vid
synranden reser sig en annan vulkanö, Moorea, brant upp ur havet. Dess
taggiga silhuett liknar en jätteödla eller något annat förhistoriskt kräldjur och
beroende på vädret och solljuset skiftar Moorea ständigt färg. Ibland liknar
den ett livlöst grått månlandskap, ibland liknar den en blå fondkuliss i en
tysk romantisk opera. Men så uppstår en dag efter ett luftrenande regn en
teleskopisk effekt, som närmar Moorea så kraftigt, att det går att urskilja
varje bergstopp, vattenfall, dal och vik. Vid sådana tillfällen antar ön även sin
naturliga gröna färg, betingad av ormbunkarna, som täcker
bergssluttningarna, och kokospalmerna, som kantar stränderna".
Detta ständigt skiftande naturskådespel är en av anledningarna till att vi
själva fortfarande njuter otroligt av vår resa och likaså känner en ödmjukhet
i att vi har förmånen att kunna göra det här och nu!
"Nana" (hej då) från Lasse och Lisbeth

Annonser
Det här inlägget postades i Resebrev. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s