Resebrev 28 november 2006

Resebrev nr 46 den 28 november 2006 från Raiatea
Bonjour!
Här kommer så årets sista resebrev där vi ska berätta vad vi har
haft för oss sen sist. Månaden ska medges ha gått i väntans och i
längtans tid. Och inte att undra på! Det var nu ett tag sedan vi
sist var hemma och i början av månaden seglade vi hit till Raiatea,
Hildas ”vinterhamn” bara för att kolla läget. Då var det full aktivitet
med upptagning av båtar, flera av våra båtvänner höll på att packa
ihop för att resa hem, och då kom förstås hemlängtan susande. Nåväl
vi fick ta oss i kragen och göra några trevliga saker den månad vi
hade kvar innan det var vår tur att flyga hem.
Och visst blev det bra. Vi ska berätta om vaniljplantage, kanottävling,
livräddning av en italienare, en bläckfisk i motorn och förstås
om den mycket speciella upptagningsmetod av båtarna som de utför
här på marinan.
Fysiskt har vi seglat i närområdet av öarna Moórea, Huahine, Raiatea
och Tahaa. Vi hade tänkt ta oss även till den välkända ön Bora Bora,
men vi övervann frestelsen och tog det lite lugnare på de andra
platserna i stället. Vi har haft växlande väder med mycket sol, mycket
vind och mycket regn, mycket vindstilla. Och vädret växlar fort på
dessa breddgrader. En av de finaste perioderna i Franska Polynesien
upplevde vi på en särdeles fin ankringsplats vid revkanten utanför
ön Tahaa. Där stämde hela Söderhavsidyllen in med sol, milda vindar,
28 gradigt akvarievatten med hundratals olika fiskar runt oss, ensamhet
och sandstranden med palmerna fanns på avstånd även om vi inte just
då kände för att få sand mellan tårna. Där stannade vi länge och
bara fanns till. Till den ankringsplatsen ska vi göra vår första
anhalt då vi kommer tillbaka för nästa segelsäsong.
Vi har varit flitiga i att titta oss runt på öarna, två gånger har
vi hyrt bil och en gång hyrde vi scouter. Vi kan konstatera att dessa
öar i ”Sällskapsöarna” är påfallande lika varandra. Höga grönklädda
vulkanberg, små samhällen runt den smala kustremsan, oerhört stor
och doftande blomsterprakt, tropiska fruktträd, enkla men välskötta
hus och trädgårdar och vänliga, människor som har mycket lätt till
skratt. Dock är vi frustrerade över att vi inte kan så många ord
på franska så att det räcker för en konversation. Polynesiska talas
rent allmänt och därefter franska och trots att alla läser engelska
i skolan är det få som vill/kan tala språket. Så det är bara att
konstatera att vi missar för mycket och helt klart är det till bekymmer
då vi vill få sagt eller gjort något viktigt.
Nu till Vaniljplantagen
Vaniljplantan finns i vilt tillstånd men togs till Franska Polynesien
i mitten av 1800-talet och runt 1880 började man med odling. Andra
länder som odlar vanilj är Indonesien, Madagaskar och Réunion.
Vanilj är en klätterorkidè och växer i tropiska regnskogar. I växthusen,
eller de som odlas på friland, planteras moderplantan så att den
kan klättra. Den behöver mycket fukt men skyddas från stark sol.
Två till tre år efter planteringen blommar de grönvita blommorna.
Varje blomma pollineras för hand så det är ett gigantiskt arbete
att ”gå över” blommorna varje morgon under blommningsperioden juli
till september. Varje planta ger ca 30-40 blommor som efter pollinering
växer ut till en vanilj-”böna.” Denna process tar 9 månader. Bönan
plockas sedan och läggs i solen för att torkas i 2 till 3 månader.
De måste passas noga, vändas, skylas med dukar vid dåligt väder.
Då de mognat färdigt och fått sin rätta mjuka konsistens och arom,
handsorteras bönan efter storlek och packas sedan för export ut
i världen. Mycket arbete och det sysselsätter en hel del människor
på dessa öar. Inte för inte är vanilj näst efter saffran, den dyraste
kryddan i världen.(ca 1800kr/kg)
Kanottävlingen
Varje år i början av november går den stora kanottävlingen av stapeln
här i Franska Polynesien. Många deltävlingar på öarna i Söderhavet
har plockat fram de allra duktigaste 6- mannalagen till final för
att i tre dagar paddla mellan fyra olika öar, Huahine, Raiatea, Tahaa
och slutmål i Bora Bora. Tre dagpass på mellan 20 till 30 sjömil
avverkades och det var stora, starka män och kvinnor som kämpade
allt var tygen höll. Vi själva deltog i hejarklacken på Raiatea där
den första måletappen var. Festligt, sportigt, fräsiga följebåtar
och helikopter, underhållning, försäljning, blomsterkransar, ja ni
vet, en riktigt go stämning och knökat med folk. Kul att ha varit
där och roligt att titta på alla de fina utriggarkanoterna!
Livräddning av en italienare
I vissa ankarvikar som ligger med höga berg bakom sig, kommer ständigt
kraftiga kastvindar nedför sluttningen. I en kombination med revens
öppningar ut mot haven ger det vattnet en mycket stark skjuts så
att strömmarna blir oväntat starka under en annars lugn och stilla
dag. Hög och lågvatten spelar också en stor roll. Känner man inte
till fenomenet, är det otäckt att överraskas. En korpulent italienare
i en charterbåt tog sig en simtur och märkte för sent att han bara
sveptes iväg bort mot revet. Hans kompisar på båten blev
handlingsförlamade,
försökte kasta en alldeles för kort lina till honom och deras dinge
med motor var upphängda i båten. Vi såg honom, och vi hade vår dinge
klar i sjön, så vi fräste iväg och tog först den alldeles utpumpade
mannen på släp. Men vi kom inte framåt i strömmen utan vara tvungna
att försöka få upp honom i dingen. Det var inte enkelt, han hade
knappt några krafter kvar. Men till slut lyckades det och vi körde
honom tillbaka. En uppskakande och kuslig händelse både för honom
och oss!
Bläckfisk i motorn
Då det kommer ljusgrå rök från motorns avgasrör är det dags att kontrollera
impellern, vilket Lasse gjorde en dag.
Då det några dagar senare återigen kom ljusgrå rök blev vi konfunderade
men gjorde ingen mer åtgärd. Vi skulle ju snart upp på land…
På kvällen i ankarviken, då vi körde motorn för laddning av batterierna,
hördes larmet högt och ljudligt PIP, PIP, PIP!! Snabbt stänga av
motorn och börja felsökning. Allt såg helt OK ut överallt förutom
att nya impellern var helt söndertrasad! Varför? Alla slangar kopplades
bort och luftades och det var efter lång tid som Lasse slutligen
fann problemet. En liten bläckfisk hade kommit in i kylvattenslangen
och fastnat där. Mycket illaluktande i sitt gömställe! Vi fick vädra
länge, men var samtidigt lättade över upptäckten och att vi inte
just då var på väg någonstans där motorn hade behövts!
Speciell upptagningsmetod
Och nu står HILDA på land och hon har blivit upptagen på ett ganska
så ovanligt sätt. Marinan har ingen kran till hjälp vid upptagning
av båtarna till varvet. De kör istället, via en svagt sluttande ramp,
ner en vagga som står på hjul i vattnet. Vaggan är kopplad med vajer
till en traktor. Då vaggan är i vattnet kör man fram med båten och
dirigeras i rak kurs till vaggan genom personal på land. Två män,
med enbart cyklopögon som hjälpmedel, dyker under vattnet. Under
vattnet ställer de in stödbenen mot skrovet och justerar höjd och
sidledes så att båtens köl står helt rakt på vaggan. Därefter dras
vaggan med traktorns hjälp, hydrauliskt, sakta, sakta uppför rampen.
Två linor är spända vid båtens sidor och bakåt så att inte båten
ska ”halka av” vaggan. Två gubbar håller båten med varsin lina i
sidled ifall ett oväntat vindkast skulle kunna få båten i vridning.
Vi hade studerat upptagningsförfarandet av en annan båt några dagar
tidigare så vi kände oss helt trygga då det var vår tur. Primitivt,
jo, men mycket skickligt, lugnt och noggrant. Det tar förstås ganska
lång tid att få upp en båt, högst 3 båtar per dag hinns med.
Nu klättrar vi således på stege upp i vår primitiva bostad. Det är
som det brukar vara i en marina, dammigt, bullrigt, skräpigt, varmt
och myggigt. Men det tillhör seglarlivets charmiga förlustelser
så det är bara att kämpa på, putsa, städa och polera och tända
myggspiralerna
när aftonen kommer. Våra filosofiska utläggningar för närvarande
är nämligen om fördelarna med snöskottningen överväger myggkliandet
och iandet nätterna igenom.
Nu kommer vi snart hem och får träffa er alla!
Och ni andra vi inte kommer att se får vi önska ett gott avslut på
det här fina året och med förhoppningar om att vi hörs eller skriver
igen någon gång frampå vårkanten!
Stora kramar från Lasse och Lisbeth på skeppet HILDA

Annonser
Det här inlägget postades i Resebrev. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s