Resebrev 10 april 2008

Resebrev nr 58 den 10 april 2008 från Mount Isa
Hej, hej igen!
För att haka på där vi slutade skriva för ett par dagar sedan så är det bara att återigen konstatera att det här landet är stort. Vi har kört genom områden med gigantiska trädplanteringar, vinodlingar, öken och stora vidder. Världens största boskapsranch som är på en yta av hela 30 000 kvm och som motsvarar hela Belgien finns här. Världens längsta stängsel, dogfence, som är 5 300 km långt finns för att stoppa vildhundarna, dingos, från att komma åt boskapen. Dingos är ganska sällsynta att få se, men på områden där de håller till står varningsskyltar om att man bör se efter sina barn. Det har hänt att dingos attackerat barn. Vi har sett två stycken dingos vid sidan av vägen , men de var skygga och sprang raskt in bakom buskarna.
Världens största saltsjö, Lake Eyre, fanns också i närheten. Vi åkte inte dit utan nöjde oss med att beundra en annan mindre saltsjö och ta oss en promenad på den. Saltsjöarna har ju legat under havsytan för riktigt länge sedan och är uttorkade idag. Det
knastrade lustigt under skosulorna och vi fick en liten känsla av att gå på tunn is som kanske kunde brista.
Stuart Highway, som går mellan Adelaide och Darwin är 3 014 km lång. Vår resa på den långa sträckan stannade norr om Tennant Creek ( vid 2 043 km), där vi svängde österut.
Men före den orten gjorde vi ett spännande stopp i Coober Pedy. Orten är känd för två saker. Det ena är opalfyndigheter och det andra är att människorna bor i grottor. Landskapet är öde och dammigt runt den lilla staden, som man inte ser så mycket av, eftersom större delen av befolkningen faktiskt bor under jorden. Och förklaringen är, att det är så hett under sommardagarna, uppemot 50 grader, att man nästan inte kan vistas ute. Under jorden är det stadigt samma temperatur, ca 21 grader, så varken värmekällor eller aircondition behövs för ett behagligt boende i de källarliknande grottorna som kallas för dugout. Husen är möblerade som i vilket vanligt hem som helst.
Australien står för nästan 95% av världens opalbrytning och i detta område hittade man opaler redan1915. Lycksökare från hela
världen sökte sig hit efter första världskriget och idag bor det folk från 45 olika nationer där. Gruvbrytning är fortfarande ett slitigt och hårt arbete och det är en chansning om arbetet ska ge utdelning eller inte. Området kring stan var alldeles fullt med toppiga grushögar och av de typiska grävmaskinerna med sina stora borrar. Vi gjorde en guidad tur med filmvisning, besökte ett underjordiskt hem och sedan vidare ner i jorden och tittade på själva
gruvbrytningen. Vi tittade också in på en underjordisk campingplats men det var inget för oss som hade egen husbil.
Sen försökte vi förstås att lära oss lite om opaler och vad de egentligen används till. De används endast för sin skönhets skull. En opal är ett prisma av silikat som bryter ljuset så det skimrar i alla regnbågens färger. Ju fler färger en opal har ju dyrbarare är den. Opaler är nästan lika värdefulla som guld. Massor av butiker sålde vackra saker.
Sedan bar det iväg till kanske Australiens mest kända sevärdhet, Ayers Rock eller Uluru som den heter på aboriginernas språk. Det rödaktiga berget sticker upp 348 meter och är 3,6 km långt och 9 km i omkrets. Vi gick runt berget och det var en promenad på 3 timmar. Vi besökte också berget tidigt en morgon och vid
solnedgången. Berget är av sandsten och innehåller mycket järn som har rostat så är därför det är så rött. Färgnyanserna växlade så vackert under dagen, från ljust blått tidigt på morgonen, beige mitt på dan och på kvällen alldeles blodrött. Berget är en av världens största monoliter vilket betyder att det består av ett enda
stenblock. Under markytan sträcker den sig ett par tusen meter ner. Det blev en minnesrik dag för oss och faktiskt blev vi riktigt förälskade i berget!
Liknande berg finns i närområdet, tex Mt Conner och Kata Tjuta. Vi ägnade en hel dag att göra en fin vandring i Kata Tjutas
dalgångar som kallades vindarnas dal .Ibland är leden avstäng då värmen kan bli för hög i dalen, men vi hade tur och fick en fin upplevelse och många vackra foton i vårt album.
Ett stort center finns i Uluru där man visar och förklarar
aboriginernas ställning och liv i öknen och vad dessa berg betyder för deras kultur. Uluru och Kata Tjuta är mycket heliga platser och det finns mycket att lära om seder och bruk och framför allt att visa respekt för deras urgamla historia. Vissa sidor på bergen var Tex. förbjudna att fotografera.
Inte bara bergen är unika i denna nationalpark. Torrt klimat har skapat ett särskilt ekosystem. Där växer ca 500 olika växter, massvis med olika fåglar och reptiler trivs där. En ödla som kan bli 2,5 meter lever där. ( Vi såg en överkörd )
Idag ägs området av Anangu-stammen, som har bott i trakten i åtminstone 22 000 år. Australiska staten betalar hyra för de områden som används i turistiskt syfte.
45 mil från Uluru ligger Alice Springs eller Alice, som stan kallas i folkmun.
The Red Centre, i mitten av Australien, benämns av australiensarna själva som det verkliga Australien och är viktigt för landets identitet. Vi mötte en modern stad med stor fokus på turism. Massvis med researrangörer låg sida vid sida på huvudgatan och utbudet var stort. Många konstgallerier visade aboriginernas konsthantverk och det fanns många fina utställningar. Vi gillade särskilt en som beskrev ursprungsbefolkningens reaktioner då de för första gången mötte vita människor. Det skedde så sent som 1984!.
Dreamtime Centre hade en föreställning en kväll där aboriginerna visade typiska danser och sånger. De har i princip bara använt enkla slaginstrument eftersom folket alltid varit nomader på vandring. Då var det viktigast att kunna bära med sig nyttoföremål. Vi tyckte det var en fin kväll och vi fick också en bra förevisning om deras gamla redskap.
Efter alla intryck tog vi oss några vilodagar innan vi for vidare. Devil Marbles Stones blev nästa sevärdhet. Det är klippformationer som består av runda granitstenar och som ligger utspridda i en för övrigt platt dal. Platsen var verkligen vacker, besjungen av många och av aboriginfolket kallad för regnbågsormens ägg. Tänk så mycket märkliga saker som finns i vår natur!
Ja, och sen var det till att köra igen ända upp till Tennant Creek, svänga höger och så småningom komma till Mount Isa där vi just nu är. Men just ja, vi glömde ju kamelen!
Visst visste vi att det fanns kameler i Australien, men inte att det fanns så många, över 3 000. De togs hit redan på 1800-talet för att transportera material i öknen. Numera används de i turistnäringen och det är populärt att följa med på kamelsafari i öknen. Därför inte så märkligt att vi såg en påkörd kamel längs vägen (den var
förmodligen på rymmen). Men några dagar senare fick vi ställa oss på bromsen då något underligt uppenbarade sig framför oss på den smala 110 km-vägen! En kameldriven husbil med en gående
kamelförare! Ni måste bara titta på fotot på bildsidan för att förstå att vi häpnade. Så här i efterhand ångrar vi att vi inte vände för att få en pratstund. Intresset för kameler var emellertid väckt så senare besökte vi en kamelfarm för att titta lite närmre på djuren och lära oss lite mer. Ridturen man kunde göra fick anstå, men det var skoj att klappa mulen och mata kamelerna med gräs. Kameler har väldigt fina ögon!
Fler rapporter från resan kommer snart igen!
Kram från Lisbeth och Lasse

Annonser
Det här inlägget postades i Resebrev. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s