Resebrev 26 september 2008

Resebrev nr 65 den 26 september 2008 från Kentar, Indonesien Selamat siang! ( Betyder ”God dag” på Bahasa Indonesia)
De 350 NM från Lovina Beach på Bali upp till Kalimantan på Borneo delade vi upp i tre etapper. Vi stannade i ankarvikar på Pulan Raas och på Pulan Bawean, för att vila och för att se oss omkring. Vi hade trevliga stunder och prat med Eva och Jan-Fredrik på NECESSITY. Själva seglingen var fantastiskt fin. God vind, vackert väder och ganska många andra båtar i rörelse, som gjorde det lättare att hålla sig vaken. Nästan hela vägen hade vi spirad genua och storen med preventer.
Vid infarten till floden River Kumai blev trafiken mer intensifierad. Många bogserbåtar med långa kraftiga linor drog pråmar efter sig och pråmarna i sig har ju ingen styrförmåga. Det gällde verkligen att vara observant och se upp ifall någon pråm skulle driva sidledes. Pråmarna fraktade palmolja till Java och var gigantiskt stora.
Det tog ett antal timmar att ta sig upp genom floden till staden Kumai. Det var disigt, fuktigt och jättevarmt men vi hade bra waypoints, så det var ingen svårighet med navigeringen. Vi ankrade mittemot staden och vi fick genast besök av representanter från en tur-organisatör. Vi bokade en 2 dagars tur på floden Sekonyear River upp till orangutangstationen Camp Leakey som ligger i Tanjung Puting National Park.
Klockan 8 följande morgon hämtades vi fyra upp av en ”Klotok” som är en liten flodbåt.
Kvar på Hilda stannade en man som skulle vakta vår båt när vi var borta. Det flyter mycket skräp och ibland hela träd och stockar i floden och som kan ställa till det när båten ligger för ankare. Det kändes bra för oss med vakten, och det var en service som ingick i paketet.
På flodbåten fanns förutom föraren, en tjej som kockade, en matros och en liten 8-årig pojke, samt vår duktige guide Herman som var bra på engelska. Båten skulle vara vårt flytande hem i två dagar så det fanns enkel toa och dusch i aktern. Det var mycket spännande att åka fram på den slingrande, chokladbruna stilla floden där grönskan vällde ner längs sidorna. Här och var mötte vi andra små båtar, kanoter med folk som var ute på fiskafänge eller insamling av ”grönt”. Själva satt eller halvlåg vi på dynor på övre däck, med soltak över oss. Det var mycket behagligt och underbart att låta sig föras ut i djungeln. Fågelläten, aptjatter och andra okända ljud dånade runt om oss och motorn gjorde förstås också väsen. Men det var inget jämförelsevis med den typ av snabba speedboats som gjorde turen på 1 dag. De hann förmodligen inte att lyssna på något under färden men väl framme fick de förstås också sitt lystmäte. Hermann hade goda ögon. Han upptäckte en stor krokodil som låg och lurpassade på en hög gröna palmblad. Vi såg näsapor och två vilda orangutanger och vi såg en orm på en brygga. Vi såg kungsfiskare, en stor svart-vit fågel vi inte minns namnet på och så såg vi flera ”silverpälsapor”.
Han kunde också mycket om djungelns växter och vad de kunde
användas till.
.
Stationen i Camp Leakey har arbetat med att kartlägga och skydda orangutanger i många år. Det blev stora problem när skogarna skördades och när man arbetade med gruvdrift. Aporna hade inte längre tillgång till sina områden med föda utan minskade drastiskt i antal. Ett annat problem har varit, och är tyvärr än idag, att människor fångar de små apungarna för att ha dem hemma som husdjur. Ännu mer tragiskt är det då man oftast måste döda mamman för att få tag på ungen. En orangutanghona föder bara 3-4 ungar under sin livstid så reproduktionen är långsam. De apor som hittas hos människor tas hit till Camp Leakey och lärs upp för att senare kunna leva ett fritt liv ute i djungeln. Men runt campen fanns förstås ett antal orangutanger som var tama i stort sett. Dels för att det inte gått att återanpassa dem till djungellivet, men också i studiesyfte och för turisterna skull. Vi har ingen uppgift om hur många besökare som kommer dit årligen men vi gissar att intäkterna från turisterna är ganska stora. Och vi är förstås otroligt glada att vi kunde komma så nära de fina djuren, eller kusinerna, som vi skämtsamt säger, eftersom deras DNA överensstämmer med människans till omkring 97 %.
Vi tittade på en intressant introduktionsfilm i centrat och på en utställning, innan det var dags att gå ut i solljuset och träffa skådespelarna. Ja, aporna på filmen var fortfarande i livet. Äldste hannen, den kände Kosaih 51 år gammal, kom lufsande över gräset. Det var en fröjd att se honom, men med avstånd och respekt. Skulle han fått för sig att gå en rond, hade ingen av oss haft en chans. Hans ”fru” aphonan Princess med sina två ungar, en på 6 år och en på 5 månader, var en sällskaplig dam, som snabbt tog tag i armarna på Lasse och Jan-Fredrik. Greppet var stenhårt så det var inte lönt för herrarna att protestera.
De slog följe med oss mot matstationen längre in i djungeln. Princess var en ovanligt smart orangutang som bl.a. hade knyckt en kanot och gett sig ut på floden. Som paddel använde hon sina långa armar. Man kunde inte heller lämna nyckeln i hänglåset till huset för då öppnade hon och gick in. Aporna serverades mat/frukt en gång om dagen. Den enskilde apans överlevnad berodde inte på matningen eftersom det fanns vild mat i området. Nej, det var nog snarare en träffpunkt för aporna och ett nöje att komma och titta på turisterna, misstänkte vi.
På behörigt avstånd, men ändå nära, kunde vi länge iaktta aporna, deras ankomst till lunchbordet antingen svingandes i lianerna eller lufsande i buskaget. Det var ingen som helst tvekan om rangordningen; störst går först! Då den store ledarhannen i reviret var på ingång, stirrade de övriga aporna åt hans håll. Sedan skyndade de sig att stoppa munnarna fulla med bananer, ta så mycket de kunde bära i händerna och lämnade i precis rätt ögonblick för att inte ertappas av den store hannen. Hannen hade en fru, som djärvt vågade sig fram till bordet samtidigt. Hon blev bara lite puttad på av hannen om hon kom för nära honom eller tog den frukt han ville ha. Vilket skådespel! De små ungarna hängde hela tiden någonstans på mammans långa päls, och var de lite större svingade de sig mellan trädkronorna hur enkelt som helst.
Ordet orangutang kommer från malaysiska språket orang (person) hutan (skog) = personen i skogen.
På natten sov vi under moskitnät uppspända på övre däck. Det var lite hårt underlag men ändå en riktig lyxkänsla att få tillbringa natten på det sättet. Natten var stilla och fylld av spännande ljud.
Följande dag gjorde vi ett bybesök längs floden och vi besökte ytterligare en matstation.
Vi tyckte att utflykten var jättetrevlig, vi hade god tid tillsammans med aporna och personalen var mycket proffsig. Maten med alla tillbehör var försträffligt god. Ja, det enda minuset var mängden av myggor på ett av matställena, och i byn vi besökte. Vi hoppas verkligen att de myggor som stack oss tom genom kläderna, inte var malariasmittade!
I Kumai skiljdes vi från Eva och Jan-Fredrik som hade tid att passa för flyg till son i USA. Vi själva tog en taxi till den större stan Pankalan Bun för att se oss omkring och för att handla lite färsk mat. Vi hittade varken kyckling eller annat kött men frukt och grönsaker fanns i mängd. Lasse gjorde ett besök hos frisören och det kostade hela 10.000 Rp. Översatt till svensk krona blev det 7 riksdaler!
Dagen efter lämnade vi Kumai och fick en skumpig färd tillbaka ut mot havet eftersom strömmen var emot oss. Det var återigen mycket trafik så vi fick vara mycket uppmärksamma.
Vi tog oss till ön SERUTU för att vila, Lasse hade fått en dunderförkylning. Det var lite synd eftersom det kom flera små båtar ut till oss och bad oss att besöka dem i den lilla byn. Men det var inget att göra åt. Vi satt och tittade på båtarna som for förbi och konstaterade att typerna på båtar runt om i världen är otroligt olika byggda. I Indonesien lägger man tydligen stor vikt vid dekoration och målar gärna i bjärta färger. Man blir glad över at se dem.
Den senaste tvådagars seglingen hit till KENTAR gick utan missöden. En liten incident hände bara fram på morgonkvisten, då en båt kom i fullt skaft tvärs rätt mot oss. ”Nu kommer det en igen med dålig fiskelycka” sa vi, startade motorn, rullade in seglen och körde snabbt från platsen! Här tar vi inga chanser resonerade vi. Och det var ett bra beslut vi fattade, eftersom vi på förmiddagen fick en 5-kilos guldmakrill på kroken. Precis den färskmat vi längtat efter!
I denna lagun paddlar man sin lilla kanot på ett sätt vi inte sett tidigare. Man står upp i båten, håller armarna korsvis och paddlar så framåt med extremt långa åror. Vi undrar hur man kommit på denna metod. Det ser jättesvårt ut. Båtar har varit här hos oss av nyfikenhet och så har de frågat efter olika saker. Vi har bett dem att komma tillbaka med frukt, så nu är vi välfyllda igen och våra besökare har fått lite bytesvaror av oss. Framförallt önskar de kläder och skrivböcker.
Ja, nu ska vi släcka ljuset för i kväll och sätta oss ute på fördäcket för att få lite svalka innan det är dags att krypa ner i de alltför varma kojerna. Kanske blir det sittbrunnen som sovplats i stället, man sover faktiskt ganska gott där.
I morgon startar seglingen igen med rutt lagd till Batam, men med två mellanlandningar så att vi slipper nattsegling. I Batam väntar Stressless och X-ora och där ska vi också klarera ut från Indonesien.
Så nästa gång vi hörs är vi nog i ett nytt land!
Kram från Lisbeth och Lasse
PS. Vi har nu passerat ekvatorn igen och är nu tillbaka på norra halvklotet igen DS.

Annonser
Det här inlägget postades i Resebrev. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s