Resebrev 22 mars 2009

Resebrev nr 70 den 22 mars 2009 från Georgetown, Malaysia

Viktig information: Vi har stängt vår sailmailadress men kommer att öppna den igen den 1 november. Under tiden kan ni nå oss på lisbeth@hilda.nu eller lasse@hilda.nu

Hej igen!
Det kändes gott att komma tillbaka till Malaysia. Inklareringen är enkel, vi får utan kostnad stanna i 3 månader och vill vi förlänga vistelsen så är det inga problem alls. Myndigheterna i Thailand är betydligt strängare och det är också förknippat med kostnader att få visum där. Det är en anledning till att många seglare väljer att stanna i Malaysia.
Första veckan låg vi för ankare i Telaga på Langkawi. Där är det enkelt att att ta sig i land och sträcka på benen, om inte annat så styr benen gärna bort mot det välkända bageriet som finns där. Enligt hörsägen startades bageriet av förre premiärministern. Bakverken är av hög kvalitet och priserna likaså. Men ack så gott njuta av ett ”riktigt” bröd nu när vi inte så ofta, på grund av värmen, bakar i båten. De olika småkakorna, bakelserna och tårtorna är i sig som små konstverk, likaså sättet att exponera dem. Ja, det där med vikten av ett gott bageri känner vi väl alla .Vem har t.ex inte gjort en extra sväng in till Hamburgsund just av den anledningen! Vi träffade på två nya svenska båtar, Alf på DOBIDO och Ove på HATI SENTOSA.
Då tar man sig gärna tid att sittta ner och prata om resor, båtar och finna andra kontaktpunkter. Ja, sånt där prat kan ta några dar om kemin stämmer. Och finns då också Stressless inne i marinan kan man ju inte missa 11-kaffet där!
Vi ägnade också lite tid åt att boka flygbiljetter hem via internet. Vi har tidigare inte fått till det själva genom internet, men nu fick vi ett tips av Peter på LOVINA som hade hittat ett bra pris på flygbolaget Air Asia. Sagt och gjort. Just den dagen vi beställde så fick man dessutom 20% rabatt. Tänk att vi kunde ha sån tur! Hemresan startar således den 30 april och vi kommer till Säve-Götegorg den 1 maj.
Den följande veckan låg vi i Rebaks marina för att få lite omväxling, använda ström och vatten obegränsat. Rebaks marina ligger på en liten ö utanför Langkawi. Små färjor trafikerar fastlandet med jämna mellanrum. Det finns inga butiker på ön så om man vill handla är det färjan som gäller och eventuellt hyrbil för att ta sig till andra platser. Själva marinaområdet hyser en resort med restaurang, pool, bibliotek, TV-rum och strövområden. Dessa faciliteter får marinagäster nyttja. Tyvärr är det oerhört varmt inne i marinan för att den numera ligger så väl skyddad. Efter tzunamin fick stora delar av området byggas om. Numera seglar man in till marinan genom en grävd kanal.
En kväll satt vi och tittade på damstafetten i skidor och det var kul, eftersom svenskan Kalla gjorde ett så bra sista åk och knep en bronsplats. Efter de vintriga bilderna slog värmen emot oss mer påtagligt då vi knallade tillbaka till båten i den varma natten.
Efter några dagar i Rebak flyttade vi oss ut till ankarplatsen utanför staden Koah på Langkawi. Det är ett bra ställe att ankra på. Gott om utrymme, lätt att lägga dingen vid bryggan i den provisoriska marinan och lagom promenadavstånd in till stans centrum. Marinan har båbörjat en utbyggnad, de ska muddra och bygga pir för att få plats med fler båtar. En klar konkurrent till den andra marinan i Koah som är obekväm eftersom den ligger för nära hamnen och får mycket svall från alla färjor. När man är i Koah ska man förstås titta in på ”The Pier” som är en restaurang och drivs av en svensk man, Jan-Erik. Här kan man få köttbullar och annat svensksmakande och kanske träffa andra skandinaver, som gärna tittar in där för en stunds skön avkoppling.Ett ställe som vi rekommenderar.
Vi gillar också Koah för de kvällsmarkander som öppnas två kvällar i veckan på en avstängd gata. Då handlar vi färsk frukt och grönsaker till en billig penning och så äter vi en massa smårätter som säljs i gatustånden. Mycket gott och spännande. Hälsovårdsnämnden i Sverige skulle säkerligen ha mycket att påpeka angående mathanteringen, men själva är vi så glada över att våra magar hittills har klarat sig så bra så vi prövar på med god aptit.
När vi ligger i ankarviken så ser vi Langkawis stora örn, som är öns logo och kännetecken. Det är en stenskulptur som är majestätiskt stor, väger ca 70 ton och syns på långt håll där den är placerad i inloppet till hamnen. Mycket skickligt gjord och fräckt upplyst nattetid. Massor av turister besöker platsen såsom också vi gjorde för att fånga örnen på bild. I Koah fick vi äntligen tag på sikaflex (tätningsmedel) som vi letet efter så länge på olika platser. Jo, vi har hittat produkten på andra platser, men med utgångsdaum passerad eller torr, eftersom den inte förvarats i kyla som den ska. Sikaflex behöver vi för att täta rutorna på båten. Den starka solen gör att tätningen torkar och spricker och får som följd att regn eller havsvatten läcker igenom. Det är alldeles för mycket jobb att torka upp efter sånt läkage, men är dessvärre mycket vanligt på båtarna här i värmen. Vi funderar på att montera ytterramar runt fönstren för att bli av med problemet. Är det någon som läser detta och har något tips att ge oss?
I Koah skulle vi också handla tyg till nya kuddar och gardiner som skall matcha till nya dynorna i salongen. Men det projektet har vi lagt ner tills vidare då det finns alldeles för stort sortiment att välja på. Tala om att bli vimmelkantig av att komma in i en tygaffär med tusentals olika kvaliteer och färger.
I vanliga fall väcks vi okristligt tidigt varje morgon i Koahs ankarvik av böneutroparnas höga sånger från två olika moskéer. Man vänjer sig. Men den 8 mars väcktes vi av telefon från Sverige med det glada budskapet att Lasse ånyo blivit farfar till en frisk och kry liten pojke. Å, vad vi glädjs, men
så långt hemifrån vi är! Som ett plåster på såren kommer strax ett nytaget foto i telefonens fönster och efter några dagar får vi ytterligare foton sända genom datorn. Dom förstorar vi upp och sätter upp på
anslagstavlan.
Efter en tid i stan kändes det fantastiskt att återvända till Gubang Darat som var den natursköna ankringsviken bakom höga grönklädda berg och som vi besökte då vi var på väg norrut i december. Där sjöng fåglarna sina morgon och kvällsserenader för oss, aporna tjattrade och den färggranna kungsfiskaren flög snabbt tätt, tätt över vattenytan. Örnarna cirklade över himlen, det finns gott om dem här i Malaysia. Den här gången hade vi viken alldeles för oss själva.
Det är så härligt att hitta sådana platser där vi kan vara alldeles stilla. Den senaste seglingsperioden har varit lång och intensiv. Det är kanske inte så underligt att vi nu känner en viss mättnad i nya upplevelser. Vi känner också att klimatet inte är något vi kan vänja oss vid. Värmen i kombination med den höga luftfuktigheten gör att man tappas på all energi, vi är ständigt drypande svettiga! Det som underlättar då man är i stan, är att då och då slinka in på någon plats där det finns aircondition. Att söka skugga i stället för sol går helt automatiskt. Vi har köpt fler fläktar till båten som vi kan använda då vi har ström, på ankarplatsen fångar vi upp vinddraget med luftstruten i förpiksluckan.
Så det är några faktorer som påverkar oss, likaså den hemlängtan vi känner då flera av våra kompisar seglat hemåt och då det ar längesen vi själva träffade våra kära därhemma.
Men vi ska inte bortse ifrån att det fortfarande är mycket spännande saker runt oss. Vi ser tex här i landet hur de olika kulturena lever sida vid sida. Här bor både malajer, indier och kinerser och vad vi uppfattar så lever de i ganska god harmoni med varandra. Det är kul att bara strosa runt och titta på de olika byggnadsstilarna, gå in i de olika affärerna och se vilket olika sortiment som förs och inte minst att äta på de olika restaurangerna. På de kinesiska ställerna äter man med pinnar, på de indiska äter man med fingrarna och på de malaysiska äter man med sked och gaffel. Frågar vi efter en kniv så kanske det finns. Själva gillar vi bäst den kinesiska maten. Den blir också nyttig för oss eftersom vi tvingas ta oss den tid det tar att äta med pinnar. Den malaysiska och indiska maten är ofta lite för kryddstark. Om vi betraktar hur de själva äter den starka maten ser vi att de undviker att smaka maten med läpparna. Alla gapar stort och vi har märkt att det inte blir så starkt att göra på det sättet.
Eftersom maten är mycket billig äter vi oftast ute men ibland bara måste vi laga något vanligt själva. Vi njuter av storslagen tillgång på färsk frukt och grönsaker. Det enda vi i riktigt saknar är tillgången på färsk fisk. Svårt att hitta i affär, på restaurang lite för dyr.
Vi befinner oss just nu i Georgetown, på ön Penang, som ligger ca en dags segling från Langkawi. Denna plats är så här långt en absolut favoritplats, så i nästa resebrev ska vi berättta lite mer härifrån.
Vi önskar er alla en riktigt fin vår, om 40 dagar kommer vi hem och tar del av den.
Hälsningar från Lisbeth och Lasse

Annonser
Det här inlägget postades i Resebrev. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s