Resebrev nr 80 den 5 november 2010 från Finike i Turkiet

Hej alla vänner!

Åter i Finike
Nu har ni säkert börjat undra vart vi tagit vägen, eftersom det var så längesedan vi skrev någonting på hemsidan. Ja, det senaste
resebrevet/sjörapporten sändes i slutet av maj.
Vi reste hem till Sverige över sommaren och hade fantastiska månader tillsammans med våra barn, barnbarn och alla goá vänner. Det var mycket att ta igen då det var så längesen vi synts, så det blev intensivt men härligt. Sommaren var vädermässigt mycket fin och den svenska västkusten inbjöd oss också till några riktigt härliga seglatser.
I slutet av september flög vi tillbaka hit till Turkiet. Har man ingen speciell dag att passa kan man hitta billiga flygstolar på nätet. Den här gången fick vi ett fyndpris. Två flygstolar enkel resa Landvetter – Antalya kostade oss bara 801 kr! Från Antalya kan man sedan åka med buss eller taxi hit till Finike och det tar ungefär två och en halv timma.
Hilda hade legat i vattnet medan vi var hemma och allt var helt OK då vi kom tillbaka. Vi har haft vår lilla behändiga avfuktare från Anticimex påslagen så den eventuella överskottsfukten avtappas direkt ut i kölsvinet varvid länspumpen tar över och pumpar ut.

Sommaren i södra Turkiet hade varit varmare än vanligt och inte en droppe regn hade fallit. De båtar som stannat i området hade försökt få lite svalka genom att ligga för ankare vid någon av de små öarna inte så långt härifrån. Att stanna inne i den skyddade marinan hade varit omöjligt.

Besök från Sverige
Det var fortfarande väldigt varmt då vi kom tillbaka och de första besökarna till oss, Lisbeth´s syster Rose-Marie och hennes väninna Ingela, fick nästan värmeslag. De var här i Finike i två veckor och hade hyrt in sig på ett litet fint hotell, som bara låg ett stenkast ifrån marinan.

När inte damerna svalkade sig i badet vid klipporna, satt vi och njöt av tillvaron eller gjorde bussturer till Demre och Kumluca, som är små kommuner väster respektive öster om Finike. Varje kväll intog vi middag på någon av de många små restaurangerna i stan, så nu har vi börjat få lite kläm på det turkiska köket. Maten är god, kyckling, lamm och massor av grönt är de vanligaste ingredienserna. Och så kebab i alla varianter. Till alla måltider serveras det vitt bröd och det blir gärna att man äter för mycket av det. Det är förhållandevis billigt att äta sin middag eller lunch på restaurang.

Då vi gjort båten sjöklar gjorde vi en segeltur på fyra dagar. Vi seglade runt hörnet norrut till en ögrupp som heter Kekova och som ligger ungefär 30NM härifrån. Nåväl, segla var ju lite för mycket sagt eftersom det var nästintill vindstilla. Det blev motorgång både dit och hem.

Vi låg för ankare i några olika vikar, latade oss och gjorde några strandhugg med dingen. En dag gjorde vi en promenad högt upp till borg för att titta på utsikten och vi kikade också på gamla ruiner och gravplatser.

Ros-Marie och Ingela på besök

Turkiet har massor av sådant, så är man intresserad av gammal historia kan man verkligen få sitt lystmäte här. Vi hade hoppats att få se en skymt av en undervattensstad som finns i Kekova. Staden har sjunkit på grund av jordbävning för länge sedan och vid bra väderförhållande kan man se staden genom vattnet. Många turbåtar med glasbottnar kör dit och det är ett bra sätt att få en titt på skatten. Själva körde vi så nära bergskanten som vi vågade med vår båt, men det var lite vågor som gjorde att vi inte kunde se tillräckligt bra. Det är inte tillåtet att snorkla eller dyka i området. Däremot fanns det husrester kvar längs det branta berget.

I alla fall så badade Rose-Marie och Ingela mest hela tiden. Vi trodde nästan att det skulle växa fram simhud mellan tårna på dem!

Motorproblem
På hemväg från Kekova lät motorn inte riktigt frisk. Vi förvarnade hamnvakterna, som alltid möter upp båtarna med en dinge och sköter akterförtöjningen, att vi kanske behövde extra assistans. Men vi gick in för egen maskin, men det var inte mer än så. Strax därefter dog motorn. Det var påfyllningsstosen på värmeväxlaren som hade lossat och vattnet hade sprutat ut i motorrummet. Detta problem har vi haft tidigare och delen var på reparation i Sverige för knappt ett år sedan.

Vi är i alla fall lyckligt lottade som har en bra kontakt hemma. Tommy på Långedrags Teknik rekommenderade oss att skicka hem delen. Detta passade ju bra eftersom Rose-Marie och Ingela strax skulle återvända hem till Sverige. Vi packade ner delen i en väska och det var inga större bekymmer att frakta hem den. Tullen här i Turkiet var lite misstänksamma och ville titta på delen, så det blev en extra ompackning på flygplatsen.

Värmeväxlaren reparerades sedan och togs med som extrabagage två veckor senare av en familj från Göteborg som skulle besöka sina föräldrar som också har sin båt här i Finike. Ibland har man fin flyt!!

Utflykt till Kappadokien
Nästa aktivitet för oss blev en spännande utflykt med hyrbil tillsammans med Lasses bror och svägerska, Håkan och Gerd, som också ligger med sin båt GIM här i Finike.
Vårt mål med utflykten var att besöka det spännande området sydost om Ankara och nästan mitt i Turkiet och som heter Kappadokien.

Kappadokien

Kappadokien

Tre stora vulkanutbrott drabbade området för ungefär 30miljoner år sedan. Den mjuka vulkaniska bergarten har sedan genom sekler skulpterats till sällsamma former, så kallade ”skorstenar”, med hjälp av sol och vind, regn och erosion. Eftersom stenen var mjuk har människor också lätt kunnat bearbeta den och gjort grottor som bostäder, och till och med hela underjordiska städer. Kristna eremiter fanns i området på 300-talet efter Kristus och det blev ett viktigt centrum för dem. De underjordiska städerna skapades som gömställen, då de kristna utsattes av förföljelse. Människorna bor nuförtiden inte i dessa grottor. De finns kvar som förvaringsplatser och för att visa upp för alla turister som årligen besöker platsen. Många restauranger, souveniraffärer och hotell är inrymda i grottor. Vi bodde i ett grotthotell under de tre nätter vi var där.

Vi följde med på en guidad dagstur och det blev en intensiv och spännande upplevelse med mycket fakta och många förklaringar till de frågor vi hade. Det fanns ett mycket fint friluftsmuseum med massor av välbevarade konstnärligt utsmyckade väggar och tak.

De finaste var förstås kyrkorna. Vi såg fresker föreställande Kristus och Judas och andra bibliska motiv..

Men ändå var nog de tusentals naturligt utformade stenstatyerna det mest fascinerande. Det satte verkligen fantasin i rörelse och vi tog hundratals bilder.
I den guidade turen ingick även ett besök på ett krukmakeri. Det mest imponerande var att se de olika konstnärerna som dekorerade olika alster. Vissa stora tallrikar kunde ta en månad att färdigställa och då var utsirningen gjord av pyttesmå detaljer och mönsterbårder.

Nästkommande dag for vi till en av de många underjordiska städerna. Ingen av dem var synlig från markytan. Varje våning var en labyrint av tunnlar med bostäder för människor och djur, vinkällare, skola och ett finurligt ventilationssystem. Längst i botten fanns källan för färskvattnet.

Innan vi gick ner i staden upplystes vi om att det var viktigt att följa de olikfärjade pilarna för att inte villa bort oss. Likaså skulle man ta sig en funderare huruvida man hade anlag för klaustrofobi eller led av högt blodtryck. Lasse backade efter en våning i de trånga passagerna medan vi andra tog oss ner till åttonde och lägsta våningen där den större kyrksalen fanns.

Det var en fascinerande upplevelse och lite svårt att föreställa sig att så många människor bott i dessa städer under sin relativt långa period av förföljelse.

Luftballonger över Kappadokien

Luftballonger över Kappadokien

Att fara med luftballong över Kappadokien är väldigt populärt. Vi steg upp tidigt en morgon för att ta en titt och vi räknade till 61 stycken ballonger som lyfte i den tidiga morgontimman. I varje ballong färdades ungefär 15 till 20 personer. Det såg trångt ut tyckte vi, men det var en mycket vacker syn. Vår reskassa tillät tyvärr inte en färd.
Vägen till vårt mål i Kappadokien tog två dagar i anspråk och det fanns mycket spännande att titta på under tiden. Turkiet har höga berg och djupa dalar och svindlande serpentinvägar. Vi stannade ofta och tittade på vackra utsikter. Vid ett tillfälle var vi ovanför trädgränsen och där var det kyligt. Termometern visade på 6 plusgrader! Hu, det kändes väldigt kallt.

Vi stannade i små mysiga och många gånger väldigt ålderdomliga byar, där får och getter, kossor och hönor var ett vanligt inslag. Många transporter skedde med åsnekraft och likaså med arbeten på de mindre åkerbruken.

Men i kontrast till de höga bergskedjorna så fanns det enormt stora åkerarealer. Vi hade inte läst på så noga om vad Turkiet producerar, men på plats fick vi beskåda milsvida odlingar av sockerbetor, majs, bommullsodlingar och potatis. Alla frukter man kan tänka sig, apelsiner, citroner, aprikoser, äpplen och päron, bananer såg vi. Vinodlingarna bredde ut sig över nejderna. Någonstans har vi läst att Turkiet är femte nation som vinproducent vilket för oss känns överraskande. De stora gula pumporna som låg på fälten skördades och används huvudsakligen som djurfoder, medan man däremot tar tillvara själva fröna som torkas och säljs som snacks! Oliver är stort, likaså biodling och längs vägarna fanns det massor av små försäljningsstånd som sålde sina produkter till dem som passerade.

Komna så långt på vår färd kikade vi i vår reseguide och hittade fler intressanta platser att besöka. Eftersom vi ändå var på väg och hade ett öppet avtal om antal hyrdagar på bilen, så tyckte vi det var lika bra att ta tillfället i akt och utforska fler ställen i Turkiet. Men vart vi då ställde kosan ska vi berätta om i nästa resebrev. Vi lovar att det inte ska dröja så länge innan det kommer på Hildas sida. Ja, Hildas sida förresten, den kommer som ni kanske sett, att få ett nytt ansikte. Vår gode vän Hans, hjälper oss med detta och vi ser fram emot att den blir klar.

"Skorstenar"

Många hälsningar från Lisbeth och Lasse

Annonser
Det här inlägget postades i Resebrev. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Resebrev nr 80 den 5 november 2010 från Finike i Turkiet

  1. Hans Warberg skriver:

    Vad avundsjuk man blir när man läser hur bra ni har det i värmen. Här börjar vintern komma med frostnätter.

  2. Hej,
    Fick Ert resebrev av Inger i Kviberg. Spännande att följa Er och något avundsjuk får jag nog erkänna man blir då man går här i Kviberg…
    Ingemar Kvibergs Park

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s