Resebrev nr 93 den 22 september 2011 från Elounda

Resebrev nr 93 den 22 september 2011 från Elounda på Kreta

Hej go vänner!

Återigen en liten stund framför datorn för att delge er lite av våra upplevelser sen sist. Ja, då var vi redo att lämna Naxos, ett ställe som vi bara har goda erfarenheter ifrån. Nåja, kanske inte alla tillfällen i marinan där så många båtar hade svårigheter att lägga till vid bryggorna. Det var stressigt på eftermiddagarna då nya båtar kom in. Dels var det ganska trångt och oftast en sidström och sedan så var det många besättningar som var ovana i sina alldeles för stora hyrbåtar. Vi hade ju fått oss en törn i vindrodret under tiden vi var hemma, men upptäckte senare att vi också fått en mantågsstötta knäckt på babords sida. Så glada vi blev då Lasses bror Håkan hade en extra i reserv i sin båt.

Paros

Efter veckan i marinan ville vi ha lite svalka och bad, så vi seglade den lilla sträckan över till den norra delen av viken på Paros, Naosa, där vi varit några gånger tidigare. Och det är fantastiskt att kunna slänga sig ner i det klara och varma vattnet närhelst det blir för varmt. Lyx! Nästan omgående kastade vi oss över de nya böcker vi hade tagit med oss hemifrån och hade goda dagar med bara lite avbrott av de vattenskidåkare som i vårt tycke skjutsades alldeles för nära de båtar som var ankrade i viken. Vid några tillfällen var vi oroliga för att de skulle kollidera med oss.

Ios

Därefter ställde vi kosan söderut mot ön Ios och ankrade i den södra viken som var bred och lättillgänglig. Vi hade väl tänkt oss ett besök i land, men då vinden dånade in ett antal dagar i sträck, så det var ingen tanke på att lämna båten stick i stäv. Även om ankaret satt som berget så vet man aldrig. Det visste i alla fall inte en annan besättning, då de som vi legat ett antal dagar och sedan begav sig in till land i dingen. Efter några timmar tyckte vi plötsligt att båten flyttade sig. Jojomensan. Först en liten bit, men sedan tycktes det som att ankaret fick ett nytt fäste. Men helt klart släppte ankaret igen och båten började driva utåt. Först ganska sakta, men väl ut på djupare vatten så gick det fort. Båtar i närheten försökta påkalla uppmärksamhet, men det var ju inte enkelt att ta sig dit i den hårda blåsten. Själva hade vi vår dinge stuvad på däck. Vi blåste emellertid i vårt signalhorn inåt land och då kom paret i sin dinge farande. Oturligt nog var deras utombordare inte helt att lita på så de fick ett antal stopp under vägen ut, innan de så småningom hann ifatt sin båt och ta över kommandot. Vi häpnade över var att båten drev så snabbt och som tur var det öppet hav ett antal mil utåt.

Det var en bra ankring där trots allt, men sedan fick vi ombord en fluginvasion vi aldrig skådat. Först trodde vi att det berodde på att några fiskebåtar hade ankrat i närheten och styrde och ställde med sina garn, men även då de lämnat viken för att ge sig ut på nytt fiskafänge, så stannade flugorna kvar hos oss. Ja, vi räknade dem inte förstås men vi smällde ihjäl hundratals, vi sprejade med insektsmedel och vi tände myggspiraler och vi undersökte noga så att vi inte själva hade något fluggott som låg och skräpade. Det var verkligen det stora flugkriget som utbröt och det var riktigt, rikligt äckligt. Vid matlagningstid var vi tvungna att stänga alla luckor, göra en massiv insats med smäckarna, för att först därefter ta sig an uppgiften med matlagning. De stannade i två dagar, det kom alltså nya hela tiden, men sedan försvann de lika snabbt som de dök upp. Ett märkligt fenomen!

Santorini

Då den starka vinden lagt sig drog vi vidare söderut till Santorini. Och vindarna i Medelhavet fortsätter att övertyga oss om att antingen blåser det skjortan eller så blåser det ingenting. Så det blev motorgång större delen av sträckan ner till Santorini, ungefär 25 NM till den norra spetsen. Vi hade hört så många lyriska berättelser om öns skönhet och första intrycket då vi kom seglandes norrifrån in mot krateröns mitt, blev vi sannerligen inte besvikna. Mycket tjusigt att se de enormt höga vulkanbergen sträcka sig i höjden och sedan de små vita byarna som klängde sig fast på klippkanterna höst upp. På håll såg det nästan ut som om det hade snöat.

Santorini är som sagt en vulkanö där det bott folk sen 3000 år f. Kr. Vulkanen hade ett stort utbrott 1450 f. Kr, och då fick ön den karakteristiska formen som en halvmåne. Vid det utbrottet spred sig en tsunami ända ner till Kreta och ödelade delar av den ön. Smådelar av vulkanen, andra öar utanför själva huvudön, är fortfarande aktiva, och turbåtar går bland annat över till Nea Kamenia för att låta folk studera en riktig vulkanö med svart taggig lava på nära håll.

 Den vackra ön har i alla tider dragit till sig massinvasion av turister och de får valuta för pengarna för det är väldigt vackert. Att som vi först se ön vid havsnivå och sedan köra bil uppe på den höga ön var fascinerande och det var kanske först då som känslan för hur högt det var och hur det hade dånat, skakat och dundrat på den tiden det begav sig. Jordbävningar har också skakat om ön, den senaste år 1956, då huvudstaden Fira skadades svårt. Nedanför Fira låg det flera stora cruisingbåtar, och då passagerarna sattes i land kunde de antingen åka en linbana upp till staden på höjden, eller så kunde de sätta sig på åsneryggen för att spara fötterna i långa slingrande trappan med 580 steg uppför. Även om restauranger och souveniraffärer tog upp den mesta platsen vid kanterna på kratern, eller calderan som det kallas, så fanns det massor av fina platser med utsikter och platser att slå sig ner på för att bara njuta. Men visst, den dagen då det anlöpte elva cruisingbåtar och mellan 25 till 30 tusen besökare sattes iland för att strosa omkring i de smala gränderna, så blev det förvisso ganska trångt!

Under de 4 dagar vi var där hyrde vi bil en dag och såg oss omkring. Och visst hittade vi småbyarna med dess gemyt, vi var på besök i ett antal olika gallerier och vi gillade ön, faktiskt en av de finaste grekiska öarna vi varit på hittills. Den charmigaste byn var den nordligaste Oia, tyckte vi. De smala och slingrande gatorna var kullerstensbelagda och husen väl underhållna. Blomster och vackert pynt prydde husens utsidor. Här fanns otaliga motiv för ett konstnärsöga vilket också visades i många konstbutiker och gallerier.

Man hann gott och väl att se sig runt på en dag med bil. Busstrafiken var också frekvent, men det verkade som det mest populära var att hyra en 4-hjuls motorcykel med plats för två personer. Den uthyrningsverksamheten måste vara oerhört lukrativt för det var fler sådana på vägarna än bilar! Santorini odlar vin på sluttningarna och de många destillerierna lockade med guidade turer och provsmakning. Även om ön mest var på höjden fanns det ändå en remsa med lågland på östra kusten där flygplatsen var belägen.

Båten låg under tiden i marinan i södra delen av ön. Den var välskyddad och djupet räckte för oss även om vi var tveksamma till de beskrivningar som fanns i pilotboken. Man har ett djup på 2,5 meter i rännan in. Nya arbeten har påbörjats för att bygga ut marinan för att få plats med fler båtar och man ska också muddra till ett större djup. Nu var den ganska full med utflyktsbåtar och fiskebåtar så det var lite pusslande för hamnkaptenen att bereda plats för nyanlända tillfälliga båtar. Detta är nämligen den enda marinan på ön och de andra alternativen är att försöka hitta en boj någonstans. Havsdjupet runt ön är för stort för att man ska hitta en vettig ankringsplats. Marinan var helt OK, det fanns ström och vatten och vi betalade 10EU per natt. Det var fint att sitta på restaurangen ovanför marinan på kvällen och se alla turbåtarna komma in i solnedgången och lägga till vid sina platser. Ska man som turist besöka Santorini är det ett måste att ta sig ut på havet med en båt för att se ön ”nerifrån”.

På mornarna väcktes vi tidigt av gevärsskott och då vi undrade vad det var för jakt som pågick, fick vi veta att det var duvskytte. Vid den här tiden på året passerar flockvis med duvor över ön och då passar jägarna på att skaffa extra mat på bordet. Det är ett utbrett skytte, nästan alla hushåll har ett gevär hemma.

Elounda

Sen infann sig rätt känsla att segla vidare söderut ner till Kreta.  Eftersom det är en sträcka på ungefär 60NM, och vi ville komma fram i dagsljus, bestämde vi oss för att göra en nattsegling. Det var för lite vind för att seglen skulle föra oss framåt så vi fick stötta med motorn. Några timmar före målgång i Elounda fick vi dock lite mera vind. Fullmånen lät oss ta del av sitt starka ljus och inte många andra båtar korsade vår kurs så vi hade egentligen inget att klaga på. En natts segling går fort och det enda som fick oss att lystra till, var fnysningar från delfiner i närheten. Men det var för mörkt för att kunna se dem, men deras närvaro var påtaglig.

Elounda ligger bara 10Nm norr om Aghios Nikolaos. I viken utanför byn Elounda låg GIM sedan en månad tillbaka. Roligt att ses igen! Och jättebra för oss att få direkt information om var det bästa stället för att lämna dingen finns, var vi hämtar vatten, var den bästa mataffären, slaktaren och så förstås var bageriet finns.

Den grunda ankarviken är ganska stor och vattnet är klart och fint. Från byn går det massor av turbåtar ut till den gamla spetälskekolonin Spinalonga. Det är en ö dit sjuka förvisades i början av 1900-talet och fram till 1957, då medicin kunde erbjudas i stället för isolering. Därefter avfolkades ön men på sistone har det varit många besökare där. Det har skrivits mycket om de boendes historia och den mest kända boken hemma är väl ”Längtans ö” av en engelsk författare som vi inte just nu minns namnet på. Det har också gjorts en film av den bokens manus. Vissa delar av filmen har spelats in här i byn Elounda och vi gick på promenad dit för att se resterna av de förstärkta gipsdekorerade ytterväggarna som filmfolket byggt upp . Vi undrar förstås hur man kan lämna kvar det så efter inspelningen och hur kommer det att se ut vid nästa regnsäsong? I alla fall är det en jättestor turistgrej att resa med turbåt ut till ön och gå i de gamla gränderna. Vi tänker också göra ett besök där, men kör nog dit med dingen en tidig morgon i lugn och ro innan det kommer för mycket folk och innan värmen frestar på. För varmt är det faktiskt fortfarande. Det är omkring 30 grader på dagen, men några grader kallare på natten som tur är. Fortfarande måste vi hålla oss i skuggan större delen av dagen, så besöken i land får göras tidig morgon eller framåt kvällningen. Men vi ska definitivt inte klaga eftersom vattnet finns alldeles inpå oss och det svalkar gott att ta sig en liten simtur runt om. I det grunda vattnet finns det mest småfisk men också en och annan sköldpadda. Det glädjer vi oss åt.

Vi glädjer oss också att vi snart ska få besök av våra norska vänner Hildegunn och Unni. De flyger hit för semester och ska bo på hotell i närheten av marinan Aghios Nikolaos, där vi har bokat en plats från den första oktober.

Ja, detta vad allt för denna gång. Vi hörs!

Kramar från Lisbeth och Lasse

Annonser
Det här inlägget postades i Resebrev. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s