Resebrev nr 100 den 27 april 2012 från Istanbul

Färden går vidare!

Från Akyalar gick vi vidare för att leta efter en bra ankringsvik för den starka syd-ostliga vind som skulle komma enligt väderprognosen. Vi stannade och kikade på några platser på den turkiska sidan, men inget såg säkert ut. Så sent omsider, vid åttatiden på kvällen, släppte vi ner ankaret utanför hamnen Vathi på den grekiska ön Samos. Med grekiska gästflaggan uppe förstås! Vi hade inte ens hunnit stänga av motorn innan vi blev uppkallade på VHF:en av grekiska hamnpolisen med förfrågan om vilka vi var, och varför vi var, där vi var! Och vi som trodde att grekerna inte hade någon koll! Vi förklarade läget och fick tillstånd att stanna i 24 timmar utan inklarering. Det var gott att lägga sig den  kvällen efter 12 timmars motorgång, även om det susar i öronen genom kudden. Men det är väl lika bra att vänja sig vid suset, mer kommer det att bli i Donau!

Dagen efter blev det segling igen på riktigt, men vågorna var stökiga, så efter sex timmar beslöt vi att finna lä i någon skyddad vik. Vi valde Sarpedere och trodde att många fler seglare listat ut samma sak som vi gällande en bra och skyddad vik. Det började bli helg dessutom så kanske hade en eskadergrupp tagit sig dit. Trodde Lasse, som i kikaren sett massor av master. Men det var andra master än vad som sitter på båtar, det var telemaster! Nu har Lisbeth något att retas med!

Vi njöt av ensamheten i viken, som visserligen inte hade vindlä, men sjölä. Vi hissade vårt superba orange ankarsegel,och då ligger Hilda väldigt stilla och fint. Vi stannade i viken nästkommande dag också. Dagen ägnades åt vila, vi tittade på getflocken som rörde sig i land med sällskap av sin herde, det var lite olika fåglar som hälsade på, och det passade väldigt bra med pannkakor och det sista av Hildegunns hemlagade lingonsylt till lunch.

Cesme blev vårt nästa mål och vi hade förväntat oss en liten hamn med enkla faciliteter. Men då ska man inte ha en tio år gammal pilotbok att gå efter. I kikaren såg vi att saker hade förändrats men vi gick glada i hågen in och fick en plats i den supertjusiga marinan. Med superpris, men inte fullt ut i servicehänseende. Internet-wireless till båten fanns inte utan det fick man i så fall kontakta ett telefonbolag om man ville ha en installation. Men det var förstås inte aktuellt för oss att greja med där, vi kunde sitta i receptionen och använda deras uppkoppling. Cesme är en dyrort, det mesta kostar dubbelt mot vad vi minns från södra Turkiet.

Vi stannade bara en natt men då det skulle  komma ett nytt blåsväder, beslöt vi att gå till andra sidan ön ner till hamnen i Daylan. Det tog bara två timmar att segla dit. Längst in i den skyddade hamnen tog vi en plats och där stannade vi sedan i fem dagar. Den tillförordnade hamnvakten lät sig prutas till ett bra dygnspris men såg lika glad ut ändå. Förmodligen kommer det inte så många vanliga småbåtar dit, så vi gissar att det var lite extrapengar han fick direkt ner i fickan.

Vi fick ett gott intryck av Daylan, mycket beroende på att vi träffade en grupp med studenter som gick på guidelinjen i Daylan. Ett av paren drev ett internetcafé och dit gick vi varje dag, arbetade vid datorn, åt lunch eller drack te och småpratade med ägarparet eller deras unga kompisar. Mycket trivsamt! Vi hittade också en vanlig turkrestaurang med dagens rätt (alltså ingen turistmeny) och det var mycket god mat till bra pris. Sen blev det trevliga teckenspråks –samtal med gubbarna i hamnen. Vi var ombord på en turbåt, som nyputsad inför säsongen skulle ut och hämta sin första grupp med turister. Ägaren och kaptenen var mycket stolta över sin båt. Och så blev det promenader i blåsten. Inne i hamnen kände vi inte av någon blåst alls, det var så väl skyddat. Vi kollade vädret två gånger om dagen som man gör då man ligger inblåst. Vid hamnpiren satt en sjöjungfru och väntade. Hon liknade på håll sin danska kollega men var betydligt större.

Söndagen den 22 april lämnade vi Daylan tidigt på morgonen för att göra en över-natt-segling. De alltid morgonpigga fiskargubbarna satt redan och dinglade med fötterna över kajkanten, det var fuktigt och vindstilla. Vilken ljuvlig morgon! Vinden blev sedan sydostlig och 5-7 m/s. Både storen och genuan satt uppe. Det blev en fantastiskt fin segling. Helt perfekt! I slutet av dagen dog vinden så det blev motorgång . Otroligt mycket trafik rörde sig i riktning mot det trånga sundet i Dardanellerna. Vid ett tillfälle fick vi kalla upp ett fartyg på kollisionskurs, för att enas om bästa möte.

I början av natten blev vi ikappkörda av en snabbgående båt utan AIS. Nu var det återigen grekiska myndigheten som vaknat till. De lyste upp vår akter med en megastark lampa, för att se vilka vi var förmodligen, och sedan gjorde de en tvär gir i högsta hastighet så att vår båt slängde hit och dit! Och vi tappade totalt vårt mörkerseende! ”Secken grej”, rent ut sagt på göteborgska! Vettigt folk skulle förstås använt VHF:en och ropat upp och ställt de frågor de ville ha svar på. Vid tillfället i fråga så genade vi över grekiskt, vatten vilket är fullt tillåtet. Vi fick ytterligare ett besök av grekisk tullbåt men då under dagtid. De gjorde samma manöver, kom upp väldigt snabbt bakifrån utan AIS, kollade oss och tvärgirade sedan och gjorde högt svall bakom sig.

Nattseglingen blev spännande med mycket trafik att hålla reda på. Vi undrade länge över rader av blinkande röda lampor som fanns längs kusten. Vi trodde ett tag att det var inflygningsljus för flygtrafik, men då det ljusnade såg vi att det var topparna på vindkraftverken som var belysta. När vingarna snurrade uppfattade vi skuggorna som blinkningar. Så det kan bli!

Solen gick upp igen på en fin himmel och vi gick in i Dardanellerna som är ett sund ca 40 M långt och som bredast 4 M och på det smalaste stället ungefär 1,5 M. Det är förstås trafikseparering och bevakning från höga torn. Vi hade kanal 16 på och lyssnade på radiotrafiken. Vid ett tillfälle ropades vi upp, Hilda, Hilda, Hilda, men ingen gav sig tillkänna då vi svarade på anropet. På vår AIS kan man se uppgifter om oss så det kanske räckte?

Vattenförbindelsen mellan Egeiska havet och Svarta havet är en av de mest trafikerade sjövägarna i världen. De två trånga vattenlederna Dardanellerna och Bosporen har skapats av två översvämmade floddalar. Båda leder till Marmarasjön. Vattenytan i Svarta havet är högre än ytan i Egeiska havet, eftersom flera större floder, som Donau, Volga och Djnpr, flyter ut i Svarta havet. Sunden är smala, så det blir det kraftiga södergående strömmar. Vi märkte inte så mycket, kanske var strömmen som starkast 2 knop. Det beror ju också på var i leden man går, vid sidorna kan det vara mindre ström. Det ligger ett täcke av luftföroreningar över sundet, det flyter alltför mycket skräp men ändå ser vi några delfiner på håll. Vi har funderingar över alla stora transporter, vi har läst någonstans att upp till 500 fartyg passerar här per dygn. Vi vet ju att landvägarna är hårt belastade och i luften fraktas det också mängder. Vart är vi på väg egentligen? Kan man bromsa utvecklingen?

Vi korsade trafiksepareringen i norra delen av sundet och ankrade på ett ställe som hette Gelibolu. Följande dag startade vi tidigt och korsade sundet igen. Det blev lite beräkningar av båtars fart och kurs innan vi bestämde oss för att gå över. Men har man en gång korsat Singapore straight så blir allting annat lätt som en plätt.

Väl ute på Marmarasjön satte vi kurs mot ön Marmara Adasi och viken Gundogdu. Det blev motorgång hela dagen över ett skräpigt hav, vi såg några delfiner på håll och vi fiskade upp två stycken fotbollar! Ankarviken var idyllisk och fridfull. Det gröna vällde ner längs bergskanterna och bland de grågröna olivträden växte en del träd med starkt rosafärgade blommor. Fågelsången var öronbedövande vacker att lyssna på. Fridens vik!

Nästa dag gav vi oss iväg i gryningen, redan klockan fyra, för att undvika en nattsegling och för att komma fram till målet nära Istanbul, innan det blev mörkt. Det blev en lång dag, 74 M och motorn fick gå hela dagen. Men samtidigt blev det en av de finaste dagarna på resan. Vi kommer att kalla dagen för Delfindagen eftersom vi hade en grupp delfiner framför och intill oss i över en timma. De riktigt kliade sig på Hildas skrov och tycktes njuta i fulla drag. Då de vände huvudet på sned och kikade på oss kunde man nästa tycka att de blinkade och hälsade. Vi satt länge och kikade på hur deras blåshål öppnade och stängde sig och vi tittade på de olika risporna de har på kropparna. Vi både filmade och fotograferade de älskade djuren. Tänk att delfiner kan få en att må så gott!

Vi fick senare bekymmer med AIS-programmet som tappade funktionen i att se andra båtar. Lasse meckade en lång stund med ominstallation men kom inte på vad som är galet. Kabelfel kanske?

Vi låg för ankare en natt i viken på ön Heybeliada södra sida. Då vi ankrat ropade en man från stranden ”Välkomna” på klingande ren svenska.

På förmiddagen dagen därpå gick vi för motor en och en halv timma in till marinan i södra Istanbul och som heter Pendik. Den ligger på den Turkiska sidan och vi valde den av prismässiga skäl. På den sidan ligger ett stort område anpassat för ankring av stora fartyg som ligger i väntan på något. Vi passerade många båtar som var rent skrotfärdiga. En del båtar höll på med underhållsarbete och det knackades rost både här och där. Det var spännande och mycket att titta på. Det är inte så ofta man kommer så nära de stora skeppen. Som tur är ska vi väl tillägga!

Annars ligger smoggen tät över 20-miljonersstaden Istanbul. Det är bebyggelse så långt ögat når, många nybyggda spektakulära huskroppar, blandat med otaliga moskéer. Färjorna går i skytteltrafik i sundet och mitt ibland allt detta sitter gubbarna i sina småbåtar och drar efter fisk. De vinkar åt oss då de ser vår svenska flagga.

Inne i marinan låg det massor av USA-flaggade båtar, många med hemmahamn Delaware. Vi var tvungna att fråga om omständigheterna och fick förklarat för oss att skatten är ganska hög om man äger en båt i Turkiet. Då kan man undvika att betala skatt genom att gå med i ett bolag i, t.ex. Delaware och så skrivs båten som hemmahörande där!

Under tiden som detta skrevs har Lasse varit i väg med taxi till tullmyndigheten i Tuxla för att klarera ut oss från landet. Han kom tillbaka för en stund sedan med en otrolig tullhistoria. Den ska ni få hör om i nästa brev.

Kära hälsningar från Lisbeth och Lasse

Annonser
Det här inlägget postades i Resebrev. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s