Resebrev nr 101 den 4 maj 2012 från Rumänien

Hej kära vänner!

Först av allt vill vi berätta att vår goda vän Gun- Britt dog lugnt och stilla den 27 april. Tillsammans med sin livskamrat Ingmar gjorde de en många års seglingstur jorden runt med sin båt Stressless. Det var på så sätt vi träffades första gången på Bali i Indonesien. Därefter har vi haft nära kontakt, seglat ihop en del och även rest med husbil ihop genom Europa. Det har varit en god vänskap som växt med tiden. Nu är vi förstås väldigt ledsna över att inte Gun-Britt finns med i livet längre, men hon kommer för alltid att vara med oss i våra hjärtan. Gun-Britt blev 72 år. Den bild vi visar av Gun-Britt tog vi i Jemen 2010. Gun-Britt kommer att jordfästas i Husqvarna den 18 maj. Vi är då med henne och Ingmar i våra tankar, samtidigt som vi själva fortsätter vår färd hemåt.

Vi lämnade Istanbul på Valborgsmässoafton. I den endast två år gamla marinan i Pendik hade vi då legat i tre dagar. Det var centralt och bra, lätt att proviantera inför nästa resa. Vi skaffade två stora runda fendrar som vi behöver ha i slussarna framöver, vi kompletterade med lite material till ställningen för masten och Lasse behövde nya jeans. Vi lämnade in två kassar med tvätt till ett företag som hämtade i marinan. Deras ordinarie pris skulle vara 500 SEK men Lasse prutade till 120 SEK. Då tvätten kom tillbaka var varje enskilt plagg paketerat i plastpåse!

Bosporenvar tätt trafikerad. Det var inte så svårt att hålla ordning på de stora båtarna, eftersom det är trafikseparering, och vi dessutom tror att båtarna passerade växelvis norr/syd under vissa tider. Däremot var det väldigt stressande med alla färjor som korsade leden. Kors i taket så mycket det var att hålla reda på. Men strategin att försöka hålla vår kurs och låta de andra ”vana” skepparna väja för oss i sina egna vatten, fungerade faktiskt. Det var kraftig motström, 3-4 knop, skvalpig sjö förstås och värst var det av naturliga skäl vid inloppet in till centrala delen av Istanbul på den europeiska sidan. Själva gick vi på den asiatiska sidan och hade planerat att korsa för att komma närmre den gamla stadsdelen med de kända och vackra byggnaderna Haga Sofia och Blå Moskén. Men det var bara att glömma att göra en korsning. När vi besökte Istanbul förrförra vintern var vi turister i staden i fem dagar. En av dagarna åkte vi med en utflyktsbåt på Bosporen ända upp till inloppet av Svarta havet. Då hade vi absolut ingen känsla av att det var mycket trafik, men det var å andra sidan inte vårt bekymmer då.

Vi blev mycket överraskade av den väldigt stora flock med delfiner som dök upp på nära håll i leden. Det var säkert 30 stycken och det verkade nästan som om de var dresserade att göra höga hopp i närheten av utflyktsbåtarna. Mycket fint!

Vi ankrade i Bosporens norra del utanför pirarmen i Poyraz och gick vidare tidigt nästa morgon strax efter klockan fem. Vi skulle göra en tur på över 80 NM. Det var fortfarande mörkt men det blev en enkel korsning av leden, eftersom det just då inte var så mycket trafik i omlopp. I alla fall inga turbåtar.

Vid gränsen till  Bulgariskt vatten kom en tullbåt upp mot oss, signalerade och frågade mycket vänligt via WHF, vilka vi var och vart vi var på väg. Tullpersonal väntade på oss vid kajen i Tsarevo, kom ombord och fyllde i ett antal olika blanketter. Sedan kontrollerades båten inifrån. Bulgarien är med i EU men inte i Schengen, därav denna extra procedur ombord. Sedan fick vi göra ett kort besök på kontoret, fick vissa papper stämplade och sedan var inklareringen till Bulgarien klar.

Nästa stopp på vägen blev i Nessebar, en av Europas äldsta städer med anor från 9 000 år tillbaka. Staden ligger på en liten udde, är med på UNESCO:s världsarvslista och drar massor av besökare. Och vad blir det då av ett sådant ställe? Jo, inte oväntat totalt förstört av tingeltangel och påträngande restaurangägare. Synd om det gamla och fina, de trånga gränderna, de många kyrkorna, de vackra  husen med träfasader på de välgjorda stengrunderna. Ja, det kunde varit en romantisk idyll, men vi flydde staden dagen efter.
Bulgariens kust har miltals med sandstränder, 38 mil har vi läst, och hotellkomplexen står tätt. Vattnet utanför ser rent ut. Vi slog på Wikipedia för att få en vink om varför det kallas  Svarta havet.

Just nu skulle vi hellre ha gett namnet Stilla havet, för det är just var det är. Inte en vindkåre så långt ögat ser. En förklaring var att turkar och Krimbor har gett namnet eftersom havet ofta är väldigt dimmigt och stormigt. Men ögat ser väldigt många delfiner, mest hela dagarna. Vi ser två olika sorter. De vanligaste är en liten mörk delfin, som oftast bara är några stycken ihop åt gången. De kommer inte så nära båten. Den större och ljusare sorten, som vi hade sådan glädje av i Marmarasjön, finns här också och har varit på besök, lekt framför Hildas stäv och gjort skojiga hopp.

Balchik är utklareringsort då man ska norrut. Vi fick anvisat en plats vid en fingerponton vid den nya marinan. På en modell av hur det kanske kommer att se ut i framtiden i marinan framgick, att man ska satsa stort. Ett fåtal båtar fanns på plats nu.

Den lilla stan/orten var ganska sliten. Vi kunde gå in på ett fint hotell och låna anslutning till internet.

Två trevliga portpoliser kom till bryggan och ville kolla våra pass. Vi tror att de inte hade så mycket att göra, de var nog bara nyfikna. De tittade länge i våra pass, där finns ju lite spännande stämplar.

Och idag går vi över vattnet och in i ett nytt land Rumänien. Det är motorn som arbetar, autopiloten styr, Lasse studerar omgivningarna och Lisbeth är hänvisad till skrivarlyan.

Ja, så var det historien om utklareringen i Turkiet som fattas. Lasse berättar så här:

När man ska klarera ut ur Turkiet kan man göra på två sätt, anlita en agent för jobbet eller göra det själv. Agenten kostar 2 320 SEK. Alltså klarerar jag ut själv. Jag kan välja på två platser, Tuxla på asiatiska sidan eller Kareköj på den europeiska. Tuxla ligger närmst så jag tog en taxi dit efter att först ha ringt och hört att de skulle öppna 8.00. Det kom personal först en timma senare. Jag bjöds förstås på te, innan passpolisen gjorde sitt pappersarbete. Snabbt och lätt. Tull och immigration låg dessvärre inte alls i samma område utan ungefär en mil bort. Ingen taxi inom synhåll. En tjänsteman på polisen stannade en civil bil och frågade om han skulle åt det hållet och om jag fick följa med. Det blev en trevlig pratstund om bland annat de stora varven här som bygger superyachts.

På Immigrationsmyndigheten kunde inte chefen tala engelska utan fick hämta en tolk. Nu blev det problem.  Jag skulle uppvisa en kaptenslicens. Alla som äger och kör en båt i Turkiet måste ha en gällande licens. Kustskepparintyg gäller inte. Om jag inte hade en licens var det två saker som gällde: antingen fick jag hyra in en kapten, eller så skulle de låsa fast båten tills jag skaffat en licens från Sverige. Chefen hänvisar till ett dokument på turkiska, viftar med det framför ögonen på mig. Han är irriterad och röd i ansiktet. Jag försökte först skämta om saken, men det gick inte hem. En ny person kallades in som tilltalade mig med Mr Problem. Nu var det fyra personer framför mig och jag kände att jag fick vara försiktig. Jag argumenterade en stund och berättade att andra vi kände hade klarerat ut från Kareköj utan licenser, men fick till svar att det var samma regler på alla kontor. Då tog jag sonika tillbaka mina papper, sa att jag gör klareringen på annat ställe och gick mot dörren. Jag ropades tillbaka. ”Du kan bli klarerad om du åker tillbaka till båten och hämtar din intygsbok med stämpel om kustskeppare ”sa tolken. Nej, det gör jag inte svarade jag, jag kan inte fara fram och tillbaka med taxi för den sakens skull. Men jag kan faxa sidorna till er då jag kommer tillbaka till marinan. Men då vill jag först bli utklarerad!

Jag tror de fattade att jag var en ovanligt envis kuf så de gick med på överenskommelsen. Väl tillbaka i marinan (efter att ha sprungit ut på motortrafikleden och hejdat en av områdets 80 000 taxibilar) faxades samtliga sidor i intygsboken. De behövde också originalet på seglingstillståndet i Turkiet, vilket den rara marinatjejen skickade med post åt mig. Ja tänk, att så här kan man också få en dag att gå!

PS Två dagar senare, då vi var i norra delen av Bosporen kom det ett SMS från Polisen i Turkiet. Det var skrivet på turkiska så vi tryckte bort det. Förmodligen önskade de oss lycka till på färden!

Detta var allt för idag.

Många kramar från Lisbeth och Lasse på det svarta, stilla och solglittrande havet.

PS Lisbeths telefon är nu öppnad för SMS +46730 83 80 80  DS

Annonser
Det här inlägget postades i Resebrev. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s