Resebrev nr 105 den 11 juni 2012 från Donau på väg till Vidin i Bulgarien

Resebrev nr 105 den 11 juni 2012 från Donau på väg till Vidin i Bulgarien

Hej igen!

Reparationen gick bra!

I torsdags fick vi reservdelarna och på fredag morgon körde vi över båten till hamnområdet där kranen fanns. Det var en fin och stilla dag, Boiko och hans bror Lobo var med oss på båten, allt som kunde förberedas var gjort.

Hamngubbarna kom en timma senare, de var 10 stycken, men det visade sig att 3 skulle arbeta och de övriga var med för att titta på. Den här hamnen lades ner för ett antal år sedan efter att över 4000 man hade stadigt arbete här. Nu utför man bara sporadiskt underhållsarbetet och den kran som vi skulle använda oss av, kanske brukades som mest en gång i månaden. Den kunde ta10 ton. Vi blev betänksamma då vi såg den, och oroliga då den började röra sig på spåret. Den var förstås gammal av ålder och rost, den gnisslade och knakade!  I ett första försök att sänka vajrarna, såg kranföraren att de var för korta. Två män åkte iväg med en bil och skaffade förlängningar. Slingorna var slitna och det fanns inga spridare till dem. Spridarna håller isär vajrarna så att de inte ska klämma ihop båten. Men det var inget annat att välja på och Maxibåtar är stabilt byggda så det skulle säkert gå bra. Lasse hade varit förutseende och spänt linor under kölen, bak och fram, så att vi kunde trä slingorna under båten. Det hade annars varit omöjligt att få dem runt den utstickande masten fram och bak. Bra tänkt!

Det var mycket nervpirrande då båten lyftes upp, den tippade lite framåt men det gick bra. Båten sattes sedan ner på spårområdet, och då fick Lasse ta över kommandot och dirigera, så att inte båten sattes ner för fort. Med brädbitar pallade vi sedan upp under kölen så att båten stod någorlunda stilla mot marken, hängandes i kranen. Sedan startade Lasse arbetet med assistans av Boiko och Lobo. Klungan av nyfikna gubbar tätnade runt om, men de avlägsnade sig efter hand, så att Lasse kunde arbeta i lugn och ro. Han fick ta ytterligare lite råd via telefonkontakt med Tommy på Långedrags Teknik i Göteborg. Sedan fick han också ta hjälp av en mekaniker som arbetade i en närbelägen lokal. Där hade de inte så mycket att göra, så det var inget problem att få hjälp. 45 kronor kostade jobbet. Det var en lagerbana som var svår att få ur. När väl det var ordnat, var det relativt enkelt att sätta dit de nya packboxarna och O-ringarna. Under tiden putsade Lisbeth propellern.

När allt var klart kom kranföraren igen och lyfte tillbaka Hilda i vattnet. Vilken härlig känsla det var när det sa ”splasch” i vattenytan!

Arbetet tog ungefär två timmar allt som allt. Och vad var det då som hade orsakat problemet? Med största sannolikhet var det en fiskelina som hade fastnat och snott sig runt propellern. Några småbitar satt fortfarande kvar. Linan hade skavt ett litet hål där vattnet sedan tagit sig in i drevet.

Vi firade såklart med lunch på restaurang tillsammans med Boiko och Lobo och sedan sov vi utmattade av all spänning, men jättegott på natten.

På lördagen startade vi återigen vår färd, fulltankade med diesel, vatten och mat. Det var ändå en liten oroskänsla som hängde kvar, gick reparationen bra, fungerar allt som det ska och hualiga att vi inte ska få något nytt i propellern!!!  På eftermiddagen då vi ankrat, var det med en något nervös hand som Lasse skruvade av loket på oljestickan och kikade ner. Det såg fint ut. Man blir lite ”nojjig” då saker krånglar, man lyssnar efter ljud, man kontrollerar extra gånger fast man vet att man redan kollat…..!  Det tar nog ett tag innan vi kan koppla av ordentligt.

Men nu är vi således på väg igen och en riktig värmebölja har det varit. I två dagar har vi fått sköta om oss med extra mycket vatten att dricka och med fötterna stående i en balja med Donauvatten som håller 25 grader. Sedan har vi blött handdukar och lagt på huvudet, halsen och på ryggarna. Härligt, särskilt då temperaturen var 40 grader som högst. I skuggan!

Vi vet inte om det är värmen eller kanske bara säsongen, som gjort att vattennivån har sjunkit en hel del sen vi kommit tillbaka efter 10 dagar till den plats där vi vände. Vi körde förstås på vår ”GPS-linje”, men det gick inte så bra på vissa ställen där det blivit för grunt. Vid ett tillfälle körde vi fast där vi tidigare kunnat passera. Så nu har vi en ny strategi. Vi följer mer noggrant den utprickade farleden, även om det kanske är lite mer motström där, än inne vid strandkanterna.

Vi tänker tillbaka på Ruse och på de människor vi träffade där. Vid första besöket uppfattade vi staden som trist, sliten och charmlös. Det har ändå varit en av Bulgariens största städer med 200000 invånare. Det har skett en stor utvandring till andra europeiska länder så endast 80000 bor där nu. Sådana förändringar sätter förstås sina spår, det blir en uppgivenhet då ingen satsar på framtiden eller tar vara på det gamla. Det fanns massor av fantastiskt fina byggnader som man hade kunnat rädda undan förfall. Vår vän Boiko jobbade politiskt med sådana frågor och vi håller tummarna för att han orkar strida för sin sak. Ruse hade fantastiskt många lummiga parker och grönområden och då vädret var så fint då vi var där kunde vi verkligen se hur mycket de utnyttjades. Och sen var själva Donaustranden ett kärt tillhåll för fiske och rekreation.  Det var verkligen fint att vi fick tid att se allt det där. Och vi mötte otroligt många vänliga människor som tog sig tid att stanna till och prata med oss. Vi besökte också en konstutställning för amatörer. Lobo hade några tavlor hängande där och ville visa oss. Det var fint.

Vår båtgranne, som fiskade en del, skänkte oss en påse med nyfångad fisk. Visst blir man glad!

Boikos dotter Kalina och hennes sambo Ivan, tog oss med på en biltur till sevärdheter i närheten. Vi besökte orterna Ivanovos och Bassarbovo, där vi tittade på grottkyrkor uppe i bergen. Områdena står på Unescos världsarvslista så det var en hel del folk som var där i samma ärende som vi. Vi körde också en tur hem till Kalinas föräldrars gamla sommarhus. Det var trevligt. Framförallt var det så roligt att vara tillsammans med två härliga ungdomar, som så gärna ville prata med oss och visa oss saker. Kalina och Ivan stod också på bryggan och vinkade då vi lämnade yachtcluben.

Ja, sen hann vi skaffa oss en favoritrestaurang eftersom det är så billigt att äta ute i Bulgarien. Att klippa sig, gör man som man, till ett standardpris på 27 SEK. Och sen blev vi också lite kända i telefonbutiken dit vi gick varje dag för att komma åt internet. Det var så lugnt och bra där, i motsats till internet cafee´t med hög musik, och det var gratis. Må vara att anslutningen var väldigt långsam så fortfarande får det bli resebrev utan bilder.

Men vi fotograferar och filmar så när det blir tillfälle, ska vi dela med oss även av det bildliga.

Ha det gott ni också, vi hörs!

Kramar från Lisbeth och Lasse

Annonser
Det här inlägget postades i Resebrev. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Resebrev nr 105 den 11 juni 2012 från Donau på väg till Vidin i Bulgarien

  1. Hans Warberg skriver:

    Det är otroliga upplevelser ni får vara med om, Bulgarien är väl inte ett ställe som kanske man inte bokar i första läget, men det skall man kanske göra. Lycka till nu med färden utan grundstötningar och att motorn håller. // Hans

  2. Stig Lindgren skriver:

    Kul att läsa om vedermödorna som ni löst. Ha en god tur, vi håller kollen!
    Stig o Ing Marie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s