Resebrev nr 106 den 21 juni 2012 från Belgrad, Serbien

Resebrev nr 106 den 21 juni 2012 från Belgrad, Serbien

Hej igen!

Ibland önskar Lisbeth att dagarna inte skulle vara fullt så spännande. Och det var den dagen då vi gick på grund.

Som ni kanske minns så var vår nya seglingsstrategi att mer noggrant följa farleden eftersom vattenståndet tycktes ha sjunkit. Men vi var inte tillräckligt noggranna, för då larmsignalen löstes ut vid 3 meters djup, hann vi inte styra ifrån utan satt fast vid 1, 5 meter. Mycket fast! Under en timmes tid försökte vi med alla konsters knep att komma loss. Vi hängde oss över relingen, vi flyttade över diesel och vattendunkar till ena sidan . Inget hjälpte. Vi beslöt då att kalla på hjälp. De senaste timmarna hade vi inte sett andra båtar, men vi hörde samtal över VHF så det fanns folk inom hörhåll. Ingen svarade på våra anrop! Vi ringde då de telefonnummer vi har för nödsituationer. Ingen svarade där heller, vilket var mer oroande med tanke på om vi verkligen befunnit oss i nöd. Så var det inte nu, eftersom vi bara hade fastnat i leran. Vad gör man?

Jo, det finns ju en kompis i Ruse som heter Boiko. Han svarade, och vi hörde på rösten att han först trodde att vi skämtade. Men han förstod vårt dilemma och lovade att kontakta gränspolisen i Vidin, där vi checkat ut från Bulgarien tidigare på morgonen. Det lyckades! De kom farande efter ungefär två timmas tid och hade en välutrustad båt med fem starka gubbar ombord. De kastade över en tjock tross som vi fäste i Hildas för. De fick gasa rejält en stund innan vi äntligen lossade från sand och lera. Sedan kom de upp jämsides, kopplade fast vår båt bredsida och körde oss ut till farleden. Vi kollade så att allt funkade med motorn och båten. Bossen ombord, en stor och fryntlig man med glimten i ögat, tittade strängt på Lasse och sa med myndig stämma; Captain, you must go in the fairway! Promise!  Ja, vad kunde Lasse göra mer än att huka sig och upprepa flera gånger; I promise, I promise!

Räddningsgubbarna ville inte ha någon ersättning för sitt uppdrag, önskade oss bara lycka till, och vinkade då de vände tillbaka till Vedin.

Om vi var lättade? Såklart, men samtidigt mer spända än tidigare på vårt vägval, på alla träd och grenar som vi väjde för, och förmodligen kan vi inte minnas något av landskapet runtomkring så som vi blindstirrade på djupmätaren resten av dagen! Så det kan gå!!!

Som vi nämnde hade vi checkat ut från Bulgarien tidigare på morgonen den 14 juni. Kvällen innan hade vi anledning att en dag i förväg fira, att det var 9 år sedan vi kastade loss tamparna från bryggan i Björlanda för att starta vår längesegling. Inte i vår vildaste fantasi kunde vi drömma om att vi skulle göra en så här lång resa! Och den är inte slut än, kanske i september!

När man klarerat ut från Bulgarien tar det två dagar innan man kan klarera in i nästa land, Serbien. På vägen passerar man ett slags tre-rikes-märke i form av en sten uppe på en kulle, där gränsen går mellan Rumänien, Bulgarien och Serbien. Bulgarien lämnade vi då helt, medan vi däremot ska ha Rumänien på ena sidan av floden ytterligare ett tag.

Prahova hette platsen i Serbien, där vi lade till vid en pråm och där inklareringskontoret låg. Vi kunde fylla färskvatten där, men annars så låg själva byn någon mil därifrån. Vi blev körda dit av hamnkaptenen Mr Srec´ko Nikolic, som vi förresten hade hälsningar till från Kvast-Hilda, som besökte stället för ett år sedan. Vi fick tillfälle att prata lite om Serbien, livet på en liten ort och lite av omgivningarnas lantbruk och också om den stora fabriken som framställde konstgödsel.  Vi åt en gemensam lunch och handlade lite småsaker innan vi for tillbaka till båten. Vi fick med oss lite goda råd inför första slussningen som skulle ske på eftermiddagen.

Vi ställde fram våra klockor till svensk tid.

Vi har slussat tidigare, i jätteslussarna i Panama t.ex., men ändå är det lite nervöst att ha proceduren framför sig. Alla slussar är olika och man försöker att vara så väl förberedd som möjligt. Det som kan vara problematiskt är att så få slusspersonal talar engelska och det är svårt att få information i förväg. Men då man slussar uppåt går man alltid in i slusskammaren efter de större båtarna eller pråmarna och får se var det finns en ledig plats. Därför har vi fendrar och linor på båda sidor. I första slussen var vi lite spända på hur det gick att lägga till med den långa masten, men det gick väldigt bra. Slussen var över 330 meter lång och 30 meter bred, och vattnet fylldes på nästan obemärkt. Det fanns så kallade flytpållare som man lade runt linan midskepps, och sen var det bara att följa med uppåt. Mycket lugnt och fint, vi kunde pusta ut.

Nästa sluss fanns efter två dagar och det var en dubbelsluss som lyfte oss två gånger 15 meter. Det tog två timmar att gå igenom och det var bara jobbigt eftersom solen gassade och det var vid lunchtid och det fanns ingen skugga någonstans.

Komna så långt, så förändrades landskapet ganska mycket, från låglänt till bergigt och mera öppet. Vi kunde skönja Balkanbergen och de taggiga Karpaterna. I denna del ligger Järnporten, som är ett ställe där Donau trängs ihop av klippor och blir väldigt smal. Området ligger mellan Rumänien och Serbien. På den Serbiska sidan har man byggt en väg med massor av tunnlar genom bergssidorna och det såg väldigt fint ut. Det fanns också lite sevärdheter som man kan besöka, lite borgar, en stenåldersby och så kunde man se ett 40 meter högt ansikte uthugget i berget. Det föreställer kung Decebel, hövding över drakerna och motståndare till den romerske kejsaren Trajanus. Ja,ja!

Vi passerade samtliga ställen, njöt av ett mycket vackert landskap och av att vattendjupet var mellan 10 och 60 meter. Anledningen till detta djup är, att man anlagt jättelika kraftverk mellan åren 1960 och 1971, och dämt upp så att det blivit en sjö mellan platserna. Hela städer och byar dränktes, vattnet höjdes med ungefär 40 meter och 20 000 människor fick flytta. Om man vill kan man tänka sig tanken över att köra fram över hustaken och kullarna i byn. Det var knappt någon ström i sjön så helt plötsligt gjorde vi längre dagsdistans än tidigare.

Vi har nu också passerat en milstolpe, 1000km, av den 2850km långa floden Donau.  Då räknar man sträckan från flodens mynning i Regensburg och till dess utlopp i Svarta Havet. Det är inte Donau som är Europas längsta flod, det är Volga som är 3690km. Världens längsta flod är Nilen med 6741km och på andra plats kommer Amazonfloden med 6640km.

En del fakta läser vi i Lars Hässlers bok ”Med båt genom Europas kanaler”. Den är alldeles utmärkt att ha som bredvidläsning, mycket bra information och skriven i en positiv anda. Det enda knäppa är att vi måste läsa den bakifrån, eftersom han seglade medströms på Donau!

Och nu har vi kommit till Belgrad, eller Beograd som den egentligen heter. Den blev Serbiens huvudstad i slutet av 1800-talet. På höjden ligger en medeltida borg och vakar över staden. Det har utkämpats många krig här eftersom staden har ett strategiskt läge. Senaste tillfället var under andra världskriget.

Vi ligger förtöjda vid en restaurangpråm i biflodarmen Sava. Fint och lugnt, men värmeböljan släpper inte taget, så vi är på gränsen till att få värmeslag. Den planerade stadsturen är inte att tänka på. Däremot måste vi fylla diesel och gasol innan vi kan gå härifrån. Det är midsommarafton i morgon och förhoppningsvis kan vi ge oss iväg då. Det är ju ändå större chans med lite svalka på floden.

Ha en riktigt fin midsommarhelg, hoppa med grodorna och plocka sju sorter blommor och dröm vackra drömmar!

Hälsningar från värmens land och Lisbeth och Lasse

PS Vill ni höra en glad nyhet? Vi har fått en lägenhet i Göteborg, en tvåa i stadsdelen Lunden!

Tack alla ni som varit så snälla och engagerat er i vårt bostadssökande.

Annonser
Det här inlägget postades i Resebrev. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Resebrev nr 106 den 21 juni 2012 från Belgrad, Serbien

  1. Ingemar i Kviberg skriver:

    Hej,
    Som alltid, spännande och välskrivet.
    Ingemar i Kviberg.

  2. Hans Warberg skriver:

    Spännande resa uppför Donau, hoppas ni får en riktigt fin midsommar i Serbien.
    // Hans

  3. Stig Lindgren skriver:

    Trevligt att följa er uppför floden. Grattis till lägenheten, måste ju kännas fint att det finns en bostad som väntar på er!

  4. Ann-Louise & Janne skriver:

    oj en fast adress!!! Hur känns detta???Vi hoppas innerligt att vi kan träffas när ni kommer hem. Vi har läst alla era brev, underbart!! Alltid förundrande över alla era äventyr. Vi nöjer oss med denna gång att åka järnväg mellan Oslo – Bergen efter läsning av Brobyggarna av Jan Guilleus bok

  5. Ulla-Christina Olson skriver:

    Hoppas ni fick vårt sms från Rhone. Det var så trevligt att gå in vid medeltidsbyn Viviers och se ”Gim” förtöjd där. Vi bytte sjökort o erfarenheter. Nu ligger vi vid ön Frioul nära Marseilles. Hälsningar Ulla-Christina o Björn ombord på ”Nanny”

  6. Lasse Wennergren skriver:

    Kanske vi ses i sommar när vi drar hem från Kroatien

  7. Reidar Hjälmered skriver:

    Hallå Lasse ! Kul att ni fått lägenhet i Lunden, och att ni eventuellt tänker att leva vanligt
    ”Svensson” liv, om det går att anpassa sig.
    Det kan väl vara kul att träffa Barn och barnbarn lite oftare ( tycker jag )
    Ha det och var rädda om er !!
    Kusin Reidar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s